Anne-Marie Lindgren: Sjuk äldreomsorg måste ses över efter krisen

Det finns, naturligtvis, alla skäl att noga utvärdera erfarenheterna av de olika metoder länderna använt för att hantera coronaepidemin. Fast knappast förrän läget stabiliserats och de mer långsiktiga mönstren syns – och man fått ordning på det statistiska underlaget.

Men den utvärderingen kan inte begränsas till frågan om graden av tvingande restriktioner. Den måste också ta upp de underliggande sociala faktorer, som alldeles uppenbart påverkar smittspridningen.

Två drag är mycket tydliga: Smittan slår hårdare i fattiga bostadsområden än i rika. Och många länder har haft stora problem att hålla nere smittspridningen och med det dödsfallen inom äldreomsorgen.

Något givet samband med graden av tvingande restriktioner finns knappast här. I fattiga områden bor man trångt, och den smittspridningen påverkas inte av ett förbud att åka till sitt fritidsboende – särskilt som folk i fattiga områden sällan har något fritidshus att åka till.

De gamla som bor på äldreboenden torde inte trängas på krogar och uteserveringar om kvällarna, och de lågavlönade timvikarierna inom äldreomsorgen har högst sannolikt inte ekonomi att heller göra det. Blir de smittade i folkträngsel är det betydligt troligare att det sker på fullsatta bussar på väg till jobbet än på fullsatta restauranger efter jobbet…

Mycket riktigt går det inte att hitta samband mellan graden av restriktioner och omfattningen av smittspridning inom äldreomsorgen. Norge och Danmark har – tidigare – haft hårdare inskränkningar i folks rörelsefrihet än Sverige, dödsfallen är färre och, som det verkar, problemen för just äldreomsorgen mindre. Omvänt har Storbritannien och Belgien, med ännu hårdare restriktioner än Danmark och Norge, stora problem inom just äldreomsorgen.

Misstanken ligger onekligen nära att förklaringen ska sökas i förhållandena inom själva omsorgen. Den frågan behöver definitivt undersökas.

Rekommendationen till personer 70 plus är att helst inte träffa någon alls inomhus. Den är omöjlig att följa för den som har hemtjänst, och ännu omöjligare för dem som bor på ett vård- och omsorgsboende. Både inom hemtjänsten och på äldreboendena kan det vara ett dussin olika personer, ibland ännu fler, som svarar för omsorgen. De personerna har i sin tur kontakt med ett stort antal andra omsorgsbehövande äldre.

Riskerna för smittspridning är uppenbara.

Det är förmodligen svårt att helt hålla smittan borta ur äldreomsorgen, med tanke på att all omsorg förutsätter kontakt mellan den som får hjälpen och den som ger den. Men det vanliga systemet inom dagens äldreomsorg, med ett stort antal timvikarier som innebär en stor och varierande personalgrupp som rör sig runt den enskilde omsorgsbehövande, det innebär alldeles självklart att smittrisken ökar.

Och om det sedan inte finns skyddsutrustning, och att döma av resultaten från en enkät inom Stockholms äldreomsorg inte alltid ens kunskap om, och möjlighet till, grundläggande hygieniska rutiner, typ handtvätt – ja, då finns det alla skäl att vara hårt kritisk.

Coronakrisen demonstrerar brister inom äldreomsorgen, som varit kända under lång tid för alla som haft kontakt med den, eller följt utvecklingen över en längre tid. Men eftersom bristerna drabbat röstsvaga grupper – sköra äldre likaväl som lågavlönad och ofta lågutbildad personal – har deras behov kommit bort i den ständiga kampen om hur resurser ska användas.

Äldreomsorgen har länge varit under ekonomisk press neråt, både som en följd av otillräckliga kommunala resurser och beroende på en splittrad, det vill säga ineffektiv, organisation beroende på privatiseringar och ”valfrihet”. Kommunernas pressade ekonomi har ett visst samband med de stora skattesänkningar som gjort att statsbidragen till kommunerna blivit snävare.

Pressad ekonomi inom välfärdstjänster brukar leda till nedskärningar i personalstyrkan. Det vanliga sättet inom äldreomsorgen har uppenbart varit att använda sig av fler deltidsanställda och timanställda, det vill säga personer som bara arbetar de timmar arbetsbelastningen är som högst. Modellen tillämpas både inom kommunala och privata verksamheter, men en studie från Kommunal (2018) visar att andelen tim- och deltidsanställda genomsnittligt sett är högre i de privata verksamheterna.

Det är i och för sig inte konstigt; privata verksamheter måste ju skapa en marginal för sin vinst inom ramen för den ersättning kommunen betalar – och det betyder att man måste spara ännu mer på personalkostnaderna.

Så till allt annat kan man ju konstatera att villkoren i hemtjänsten, sådana de nu framstår i strålkastarljuset från coronaepidemin, visar på ihåligheten i alla teser om att med fler privata företagare skulle kvaliteten öka över hela linjen.

Det behövs ingen separat utvärdering av krisen för att visa att förhållandena inom äldreomsorgen måste förbättras. Här handlar det självklart om behovet av mer resurser – men minst lika självklart om en översyn av hela organisationen, och inte minst anställnings- och arbetsorganisation.