Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Segregation hängar samman med kriminalitet

Det finns oförnekligt ett tryck i den politiska debatten mot ständigt mer av tvångsåtgärder. Foto: Albin Olsson.

En av åtgärderna i det som kallas ”regeringens initiativ mot segregation” – fast det mest handlar om åtgärder mot kriminalitet – är en utredning om ifall föräldrar till strulande barn och unga ska kunna åläggas att, exempelvis, delta i föräldrautbildning eller samarbeta med en kontaktperson, även fast hen själv inte vill. Sådana bestämmelser finns i Danmark och Norge.

Brist på samtycke från vårdnadshavare kan i dag stoppa åtgärder för ett barn där det finns orosanmälningar, fast inte så allvarliga att de möter kraven för ett omhändertagande enligt LVU. Det är självklart ett problem. Men varför utreda frågan en gång till? Den är nämligen redan ordentligt utredd.

År 2015 kom en statlig utredning som bland annat föreslog möjlighet till sådana tvingande åtgärder. Socialstyrelsen fick i regleringsbrevet 2018 i uppdrag att ”redogöra för kunskapsläget” i frågan och att ”besvara om det är motiverat med lagändring inom området”. Socialstyrelsen tillsatte en särskild projektgrupp, som bland annat gick ut med en enkät till kommunerna om deras uppfattning, och kollade de danska och norska erfarenheterna. Rapporten lämnades förra året.

Så varför göra om alltihop en gång till? De danska och norska erfarenheterna lär vara desamma i år också, kommunernas likaså. Beslutsunderlaget finns, helt enkelt. Vill man vara konspirationsteoretisk kunde man ju misstänka att avsikten med den nya utredningen är att få en annan slutsats än Socialstyrelsens. Nämligen att det inte finns tillräckliga skäl att genomföra den tilltänkta åtgärden; den kan inte kan väntas få någon nämnvärd effekt, men skulle kunna utsätta barnet för risken att bestraffas av föräldrarna.

Kommunerna tror inte riktigt på åtgärden, och de danska och norska erfarenheterna visar att möjligheten använts bara i få fall, och lyckats i ännu färre. Inte ens ekonomiska bestraffningar – typ indraget barnbidrag – är någon framgångsgaranti.

Visst, det går – kanske – att tvinga folk att infinna sig på föräldrautbildning. Det går inte att tvinga dem att ta till sig den. Som det gamla ordstävet säger, det går att tvinga en häst till vattnet, men inte att få den att dricka.

Men för att hålla kvar vid det där med tidsanda och debattklimat så verkar det vara så att alla samhällsingripanden som bygger på frivillighet per definition anses som flum. Ska man ses som seriös i sin vilja att göra något åt gängkriminaliteten är det ”hårda” förslag, inte ”mjuka”, som gäller. Och då måste man visa sin seriositet genom förslag på ett antal möjliga sådana hårda åtgärder – inte nödvändigtvis för att man tror på dem, utan, som sagt, för att markera att man fattat allvaret i läget? Som i det här fallet att det minsann behövs ställas krav på tredskande föräldrar också?

Okej, det är också litet konspirationsteoretiskt. Det kan ju faktisk vara så enkelt som att Socialstyrelsens utredning råkat hamna i fel mapp och blivit bortglömd.

Men det finns oförnekligt ett tryck i den politiska debatten mot ständigt mer av tvångsåtgärder. Och vartefter de värsta grovheterna blir allt grövre, kanske vaksamheten minskar mot det som verkar mindre grovt, och i jämförelse rent av rimligt. Gränsen förskjuts hela tiden. Den utvecklingen borde man rida spärr mot. Inte driva på.

För det må ju vara helt sant att den typ av grov våldskriminalitet som vuxit fram de senaste åren ställer krav på skärpta polisiära och rättsliga åtgärder (dock inte skarpa skott mot demonstranter). Men man ska samtidigt komma ihåg att en åtgärd inte självklart blir mer effektiv bara för att den blir hårdare.

Det fanns dunkla krafter och dunkla syften bakom kampanjen, men den speglade också en faktiskt misstro mot de sociala myndigheterna som upplevdes som diskriminerande.

Socialtjänsten i kommunerna, där alla ärenden hamnar om barn som visar tecken på att ha problem, är kraftigt underförsörjd med resurser, och har varit det länge. Det är högst sannolikt att om resurstilldelningen följt med den växande problembilden i de utsatta områdena skulle åtminstone en del av de unga män som i dag hamnat rejält fel kunnat räddas över till ett mer normalt liv.

Nu, när problemen vuxit ytterligare och det ena förslaget efter den andra dyker upp om vad socialtjänsten ska göra mera av, måste helt enkelt resurserna öka, och det kraftigt. Inte minst när det gäller sådant som föräldra- och familjestöd.

Behovet av ökade resurser gäller både pengar och kompetensutveckling. Tidigare i år ägde ett antal protestaktioner rum mot omhändertagandet av barn i muslimska familjer, ofta nog då från segregerade bostadsområden. Det fanns dunkla krafter och dunkla syften bakom kampanjen, men den speglade också en faktiskt misstro mot de sociala myndigheterna som upplevdes som diskriminerande.

Kanske stämmer det, kanske handlar det ”bara” om ömsesidig oförståelse – men misstron lär inte bli mindre av ökade möjligheter till tvång, snarare tvärtom. Det som uppenbart behövs är utvecklad kompetens att förstå och därmed också hantera kulturskillnader på ett klokt sätt.

Både segregation och kriminalitet är sammansatta problem, med flera bakomliggande orsaker. Vilket ställer krav också på flera olika, fast samverkande, lösningar.

Anne-Marie Lindgren