Annons:

Anne-Marie Lindgren: SD behöver göra upp med sin egen historia

Det finns skäl att undra hur mycket SD i grunden gjort upp med sitt förflutna, menar Anne-Marie Lindgren. På bilden syns Waffen SS-frivillige Gustaf Ekström, en av grundarna av Sverigedemokraterna.

Hur relevant är det att åberopa ett partis sedan länge lämnade åsikter som argument i debatten i dag? För de flesta väljare förmodligen inte alls; det är partiets politik i dag som avgör. Vilket är det rimliga: det är ju den politiken partiet kommer att driva. Inte den man lämnade för decennier sedan.

M bekämpade kvinnors rösträtt in i det sista, men det finns inga skäl att misstänka att de tänker avskaffa den. Och S har inga som helst tankar på några nya rasbiologiska institut eller nya tvångssteriliseringar.

Men det finns skäl att undra hur mycket SD i grunden gjort upp med sitt förflutna. Utan att för den skull blunda för att andra skäl får folk att ändå välja SD.

Så om nu SD tänker driva kritik mot S i 20- och 30-talsfrågor är det bara att svara att S har gjort upp med sin historia. Och att SD bör ta itu med sin egen.

För SD har alltså gått ut med en film där S framställs som åtminstone halvnazister under 1920- och 30-talen. Jag misstänker starkt att syftet var störa valrörelsen för S, i tanke att media skulle kasta sig över detta påstått nya avslöjande och låsa S-företrädarna i den diskussionen.

Det var feltänkt.

En massiv kör av forskare och debattörer påpekar att besluten om rashygieniska institutet respektive tvångssteriliseringar inte var specifikt socialdemokratiska utan vilade på solida riksdagsmajoriteter, att denna historia är utomordentligt väl känd sedan flera decennier, och att hela filmen är ett obehagligt stycke propagandamaterial med farliga glidningar mellan sant, halvsant och osant.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Men vad var det där institutet för rasbiologi?”[/blockquote]

Men vad var det där institutet för rasbiologi?

Frågor kring rashygien var stora i 1900-talets början. ”Ras” ska här snarast översättas med ”landets befolkning”, för diskussionen rörde risken för ”degeneration” genom sjukdomar, kriminalitet, alkoholism och det som odefinierat kallades ”sinnesslöhet”.

Återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna födde entusiastiska förhoppningar om att kunna kartlägga sjukdomars ärftlighet, med en rätt bred tolkning av båda begreppen. Alkohol troddes således skada arvsanlagen, och kriminalitet misstänktes ha genetiska förklaringar.

Kunde man spåra anlagen kunde man kanske sedan göra något åt dem.

Förhoppningarna fanns alldeles särskilt i vetenskapliga kretsar. Svenska sällskapet för rashygien, som lobbade hårt för ett forskningsinstitut, var en imponerande samling professorer och docenter. Ledamoten Alfred Petrén (S), som skrev riksdagsmotionen 1920, var överläkare i psykiatri och landets främsta expert på det som då hette sinnessjukdomar.

Några forskare insåg att fattigdom och sociala missförhållande förklarade missbruk och kriminalitet bättre än genetik, och att det var de missförhållandena som borde angripas. Men för de flesta handlade det om att människor med dåliga arvsanlag borde hindras att sprida dem. Den debatten var verkligen inte oskyldig.

Men de tankarna syns inte i motionen om ett rasbiologiskt institut. Den handlar om ärftlighetsforskning i syfte att kartlägga sjukdomars spridning, och den är påfallande tyst om vad man ska göra med resultaten. Det motionen betonar är vikten av att skaffa sig kunskaper.

Möjligen var det ett taktiskt drag; Petrén skulle 1922 återkomma om steriliseringar. Men faktum kvarstår: Den motion som högerledaren Lindman och S-ledaren Branting skrev under handlar om kunskapsinhämtning. Inte nazism.

Föreställningarna om att social missanpassning var genetiskt betingad blev senare skälet till att (fattigt) folk, som inte levde så ordnat som samhällsmoralen föreskrev, kunde tvingas sterilisera sig. Det är svårt att förstå hur socialdemokratin, som verkligen visste hur hårda sociala villkor kunde skada människor, kunde acceptera den idén.

Var det respekten för expertisen som lade hinder i vägen?

För man ska skilja mellan kunskapssökande och hanteringen av kunskaperna – det senare styrs alltid av värderingar. Och hela tiden se upp med det där föraktet för svaghet, som mer lyckade personer – inklusive högutbildad expertis – verkar ha så lätt att förfalla till.

Annons: