Anne-Marie Lindgren: S måste ta tag i debatten om skatt kontra välfärdskvalitet

Sverige har inte ”världens högsta skatter”, som ibland hävdas. Vi finns på sjätte plats, med bland andra Danmark och Finland före oss (och Norge nästan exakt på samma nivå). Det är genomgående europeiska länder som toppar ”skatteligan”, och förklaringen är enkel: en utbyggd, skattefinansierad välfärdssektor.

Skatter tas ju inte ut som ett självändamål; skatter tas ut för att betala något. Kring förra sekelskiftet handlade det i huvudsak om försvaret, statsförvaltningen och rättsväsendet. I dag är det bara strax över tio procent av det totala skatteuttaget som används för dessa ändamål, medan nära hälften går till välfärdstjänster som vård, utbildning och omsorg.

Och det är alltså välfärdssektorns utbyggnad som till dominerande del förklarar ökningen av skattekvoten från 1950-talet, i Sverige likaväl som många andra europeiska länder. En utbyggnad som – bör påpekas – svarade mot starka krav från medborgarna.

Det finns, med andra ord, ett uppenbart samband mellan de skatter vi betalar och omfattningen (och kvaliteten) på samhällstjänsterna. Utbyggnaden från 1950-talet krävde ett ökat skatteuttag; skattesänkningarna de senaste decennierna har, omvänt, betytt nerdragningar.

Man kan tycka att detta samband, sambandet mellan storleken på skatterna och storleken på det som skatterna betalar, borde vara uppenbart.

Men inte då. Tvärtom förs debatten sedan länge som att det går alldeles utmärkt att sänka skatter utan att det får några effekter för det som skatterna ska betala. Somliga debattörer låtsas helt enkelt inte om kopplingen. Andra säger att verksamheterna kan effektiviseras och bli billigare, eller att skattesänkningarna ska få ut fler i arbete och med det betala skatt, så att det i slutänden går jämnt upp.

Det ligger naturligtvis någonting i båda dessa åsikter. Men inte tillräckligt mycket för att upphäva det enkla samband mellan skatteinkomster och skatteutgifter, som säger att ju högre intäkter, desto större möjlig verksamhetsvolym.

Arbetsutbudet, till att börja med: förvärvsfrekvensen i Sverige är redan mycket hög, bland de allra högsta i EU. Det finns alltså ingen stor arbetskraftsreserv, och stora generella skattesänkningar kan alltså inte väntas få annat än marginella effekter. Till saken hör högst sannolikt också att många icke-förvärvsarbetande i arbetsföra åldrar behöver möjlighet att stärka sina kvalifikationer för att vara intressanta för arbetsgivarna – och det kräver satsningar på vuxen- och arbetsmarknadsutbildning snarare än jobbskatteavdrag (och sänkt arbetslöshetsersättning).

Jag har hört talet om effektiviseringar åtminstone sedan mitten av 1980-talet, och jag vågar i och för sig hävda att välfärdssektorn i dag i flera avseenden fungerar smidigare och mer effektivt än då, både som följd av bättre organisation och av de möjligheter digitaliseringen skapat. Å andra sidan har nya kostnader tillkommit, som tar ut kostnadsvinsterna. Inom sjukvården, exempelvis, har den medicinska utvecklingen skapat nya, men ibland dyra, behandlingsmetoder. Och antalet äldre – som genomsnittligt sett använder mer vårdresurser – har ökat.

Andra faktorer har snarare ökat ineffektiviteten. Friskolesystemet, och vårdvalen, har avgjort snedvridit resursfördelningen. De administrativa uppgifterna på både skol- och vårdpersonal har ökat genom nya krav på kontroller och utvärdering, och den administrativa överbyggnaden verkar över huvud taget ha ökat.

Det är, i det perspektivet, kanske andra typer av ”effektiviseringar” än åtgärder i själva verksamheterna vi borde diskutera. Liksom också prioriteringar – är det rimligt med dagens generösa subventioner av ett växande antal privata hushållstjänster, samtidigt som hårda besparingskrav ligger på sjukhus och äldreomsorg?

Men även bortsett från det: utbildning, vård och omsorg är alla personalkrävande verksamheter. Och personalkrävande verksamheter kan inte ”effektiviseras” och ”rationaliseras” på det sätt som teknikbaserad industriproduktion kan. ”Effektiviseringarna” inom välfärdssektorn har ofta betytt minskad personalstyrka och hårdare press på befintlig personal. Med sämre kvalitet och längre köer som följd.

Så återigen, vi kommer inte bort från sambandet mellan skatteuttag å ena sidan och omfång och kvalitet på välfärdstjänsterna å den andra. Och det är den debatt socialdemokratin har att ta tag i.

För det är helt uppenbart sambandet som måste påpekas, ideligen. Givetvis måste debatten börja i behoven, och bristerna, inom välfärdssektorn i dag, men det räcker inte. Behoven och bristerna kan rätt många vara överens om – det är när det kommer till finansieringen som det kärvar. Och hamnar i lösningar som oavsett om de i sig själva kan vara rimliga ändå är otillräckliga.

Skatter är inte skadliga, som Moderaterna – och en del ekonomer – påstår. Skatter är nyttiga. De betalar ett antal nyttigheter som medborgarna behöver, de gör dem tillgängliga för alla och får på det sättet samhället att fungera bättre. Till glädje även för de mycket högavlönade som betalar in mer i skatt än vad de själva får tillbaka…