Anne-Marie Lindgren: S får inte släppa den grundläggande klassanalysen

Bakgrundsbild: Jan Söderström/AiP

Socialdemokratisk politik bygger på ett antal värderingar. Men praktisk politik startar i samhället som det är, med de möjligheter och de hinder det innebär. Politikens förutsättningar skiftar vartefter samhälle, ekonomi och teknik förändras; det som var effektiva åtgärder i går är det inte i dag, problem som inte fanns i går kräver åtgärder i dag.

Så att Magdalena Andersson nu drar igång ett stort projekt för att med utgångspunkt i världen och samhället som det faktiskt ser ut i dag forma partiets politik inför 2030-talet är alldeles utmärkt.

Men att nya tider kan kräva nya sätt att arbeta är inte detsamma som att grundläggande idéer måste ändras. Det finns, intressant nog, åtskilliga paralleller mellan Per Albin Hanssons folkhemstal från 1928 och det projekt för en ny samhällsgemenskap som Magdalena Andersson 95 år senare presenterar.

• Per Albin talar om samhället som det goda hemmet, vars ”grundval är gemenskapen och samkänslan”. Magdalena talar om ett inkluderande samhälle ”byggt på gemenskap och samhörighet”.

• Per Albin slår fast att i det goda hemmet ”ser icke den ene ner på den andre” och ingen ”skaffar sig fördel på andras bekostnad”. Magdalena betonar ”respekten mellan människor” och att ”i Sverige tränger vi oss inte före – vare sig i kassakön eller till sjukvården”.

• Per Albin talar om vikten av ”allas samverkan för det gemensamma bästa”. Magdalena säger att ”vi alla vinner på att hålla ihop”.

• Per Albin säger att demokrati kräver ”rättrådighet” och Magdalena att Sverige ska ”genomsyras av att rätt ska vara rätt”.

• Per Albin säger att om vi vill leva ”måste vi skapa nyttigheter (=arbeta), och ju större tillgången på dessa är, desto rikare kan livet bli”. En av de arbetsgrupper Magdalena tillsätter har namnet ”Vi ska arbeta oss rikare”.

Slump? Socialdemokratiskt DNA?

Det finns också intressanta likheter i retorik, likheter som speglar en politisk strategi.

På Per Albins tid talade högern ofta och gärna om den gemenskap som skapades av fosterlandet och fosterlandskänslan sådan den formats av historia och traditioner – och som hotades av tal om klasskillnader och ojämlikheter. Per Albin Hansson liksom före honom Hjalmar Branting vände på argumentet och höll fram klassutjämning och likaberättigande som förutsättningen för verklig fosterlandskänsla.

Man skulle kunna kalla det triangulering…

I dag talar Sverigedemokraterna ofta och gärna om Sverige och det svenska, där svenskheten ses som skapad av gemensam historia och gemensamma traditioner. Denna sammanhållande effekt hotas av invandring och mångkulturalism. Ibland antyds det att även tal om skilda klassintressen, jämställdhetsproblem och acceptans för olika sexuell läggning hotar svenskhetens sammanhållande funktion.

Så när Magdalena Andersson nu talar om att ”Sverige ska bli mer som Sverige” handlar det förstås också om en triangulering – ta tillbaka begrepp som Sverige och svenskhet från SD men ge det ett annat innehåll. Där samhörigheten definieras inte av historia och traditioner utan av gemensamma normer och värderingar kring ”rättvisa, respekt och gemensamt ansvar”; mycket av det Magdalena Andersson nämner är hämtat från arbetarrörelsens gamla skötsamhetsideal. Men där en del gammalt, som ”homofobi och rasism, fattigdom och segregation” ska bort.

Och både den forne och den nuvarande partiledaren har rätt i sak: Sammanhållning förutsätter att folk känner sig tillhöra gemenskapen. Man känner inte samhörighet med folk som utnyttjar eller stöter bort en själv.

Dock, det finns en skillnad mellan talen. Per Albin Hanssons har udden riktat mot klasskillnader och klassorättvisor. Magdalena Anderssons är också riktat mot klyftor och orättvisor. Men det är skillnader beroende på ”kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, ålder, eller var i landet man bor” som lyfts fram.

Och ja, allt detta skapar ojämlikheter och orättvisor. I en strategi riktad mot Sverigedemokraternas exkluderande form av svenskhet är det, förstås, naturligt att de klyftor som skapas av detta betonas.

Men klasskillnaderna då?

Klass är inte det enda som skapar klyftor och orättvisor. Men klass gör det förvisso också. Och förstärker ofta de skillnader som skapas av andra faktorer.

Klasskillnader skapas i det ekonomiska livet. Vi har en pågående moderat agitation för fler låglönejobb med direkta subventioner till sådana sektorer. Vi har vad man frestas kalla ren proletarisering av vissa servicesektorer. Ibland för att lönerna är låga men ofta nog därför att de i huvudsak erbjuder anställningar på mindre än heltid, och ofta i former som gör att den anställde aldrig vet hur mycket den får jobba varje månad.

Att vår verklighetsbeskrivning, och våra problemlösningar, ska utgå från samhället som det ser ut i dag är nödvändigt. Men vår grundläggande analys, den som säger just att villkoren i produktionslivet är avgörande både för den enskildes livsvillkor och för hur samhället ser ut, den kan vi inte släppa. Helt enkelt därför att den är korrekt.

Och det ska vi tala klarspråk om.