Anne-Marie Lindgren: Resultatet av privatiseringarna förvånar inte

Universitetsstuderande för fristående gymnasier når genomsnittligt sämre resultat än studenter som gått i kommunala gymnasier – trots att de som kommer från friskolorna har genomsnittligt lägre gymnasiebetyg.

Det visar en gemensam rapport från Universitetskanslersämbetet och Skolverket.

Rapporten bekräftar här bara vad tidigare studier visat. Vi vet redan att fristående skolor gör mer generösa bedömningar av elevers provresultat, jämfört med vad externa granskare gör. Vi vet att friskolor mer än kommunala (även om det förekommer även där) sätter betyg i överkant. Vi vet att elever från kommunala skolor klarar gymnasiet med bättre resultat än elever från fristående, även när grundskolebetygen är desamma. Och vi vet redan att elever från kommunala gymnasier presterar bättre inom högskolan än elever från fristående.

Och säkert minns många att Handelshögskolan i Stockholm nu inte längre tänker anta studenter enbart på gymnasiebetygen – eftersom det visat sig att alldeles för många haft mycket sämre grundkunskaper än vad de enligt sina höga gymnasiebetyg borde ha. I stället kräver Handels nu ett visst resultat på högskoleprovet.

Av de fyra gymnasieskolor som rektorn särskilt nämnde som opålitliga i sin betygsättning var tre fristående.

Glädjebetygen skapar två problem. Dels innebär de att elever med  bättre kunskaper kan slås ut av elever med sämre vid antagningen till eftertraktade utbildningar, det vill säga glädjebetygen skapar orättvisor på individnivå som kan påverka hela framtiden. Dels betyder de att fler elever får svårt att klara de studier de antagits till och kanske i slutändan hoppar av, vilket försämrar utbytet för skattebetalarna av kostnaderna för högskoleväsendet.

Med andra ord, det finns både rättviseskäl och ekonomiska skäl att göra något åt friskolesystemet som det fungerar nu. Problemen med glädjebetygen är skäl nog, men till dem ska ju läggas den ökning av skolsegregationen som friskolorna medfört.

Men trots att kunskaperna om problemen finns, och har funnits länge, är det oerhört segt att få någonting gjort åt dem. Visst, regeringen har för all del tillsatt en utredning. Som ska föreslå en del åtgärder som kunnat vara genomförda för åtskilliga år sedan, om inte regeringspartierna – som redan då hade majoritet i riksdagen – röstat ner dem.

Friskolereformen medförde inte de kvalitetsförbättringar som regeringen Bildt förutspådde i sin proposition från 1991. Det gäller generellt om alla de privatiseringar som genomfördes i marknadsoptimismens tecken under 1980- och 90-tal – de positiva effekterna har varit små, de nya problem som skapats har visat sig bli många.

För att ta ett enda exempel, kollektivtrafiken, så har flera regioner vid det här laget upplevt problemen med företag som vinner upphandlingen genom för lågt beräknade anbud, och sedan inte klarar trafiken. För att nu inte tala om de problem som de anställda, och deras fackförbund, ställts inför när företagen försöker klara sin ekonomi genom lägre bemanning, sämre arbetsscheman och lönepress. 

Det är för övrigt genomgående – privata företag inom välfärdssektorn har mycket ofta sämre anställningsvillkor och lägre personaltäthet än motsvarande kommunala verksamheter. För det är med pressade kostnader som vinsterna skapas.

Går man tillbaka till 1990-talsdebatten, med alla dess löften om vilka fördelar privatiseringarna skulle leda till, ser man att där fanns en underliggande föreställning om att privata företag alltid var mer effektiva och fick ut mer verksamhet för pengarna än offentliga. Man kan uttrycka det som att privata företag troddes ha tillgång till kunskaper och kompetens som offentliga verksamheter var dömda att stå utan.

Företag där styrmekanismen är vinst för ägaren kommer att fungera annorlunda än verksamheter där styrmekanismer ska vara mottagarens behov – även när det inte ger någon vinst.

anne-Marie Lindgren

Det var förstås inte sant. Kunskaper och kompetens fördelas inte efter ägarform. Däremot blir de styrande mekanismerna för verksamheten olika, beroende på driftsform. Företag där styrmekanismen är vinst för ägaren kommer att fungera annorlunda än verksamheter där styrmekanismer ska vara mottagarens behov – även när det inte ger någon vinst.

Det är ingenting alls förvånande med de resultat privatiseringarna har gett. Vinstsyftande företag lägger självklart upp sitt arbete så att det ger ett överskott. Det betyder att man kommer att söka sig till de mest lönsamma kunderna, och vara ointresserad av de mindre lönsamma. När priset är fast och företaget inte kan öka intäkterna måste vinst skapas med kostnadspress, vilket som regel är detsamma som press på personalkostnaderna.

Och för att klara sig i konkurrensen använder man sig av den reklam som ligger i goda resultat – alldeles särskilt när man själv kan bestämma över hur de resultaten ser ut, det vill säga i det här fallet höga betyg.

Vinst som styrmekanism går inte ihop med det som är syftena med skattefinansierad välfärdspolitik – fördelning efter behov, oavsett lönsamheten hos den enskilde mottagaren. Och vi kan aldrig rätta till de problem privatiseringarna skapat med mindre att vi sätter stopp för vinstdrivna företag.