Anne-Marie Lindgren: Regler om fri hyressättning – ett slag i luften

Fortfarande någon som minns vad som hände i riksdagen strax före midsommar för två år sedan? Då föll regeringen Löfven i en misstroendeomröstning, närmare bestämt januariavtalets förslag om friare hyressättning i nyproduktionen.

För misstroendeförklaring röstade en ovanlig koalition, nämligen V, SD, M och KD. V kan väl antas ha varit ärligt oroade över idén med marknadshyror. M och KD däremot hade inget emot förslaget i sak, och SD var högst sannolikt inte särskilt engagerade. Men alla tre tog förstås gärna den möjlighet som V erbjöd dem, nämligen att få ge socialdemokratin ett tjuvnyp.

Moderater, och liberaler, och en del nationalekonomer, sitter envist fast i föreställningen att bara producenten får ta mer betalt för någonting det är brist på, så kommer de att producera mycket mer.

Så nu när de nått regeringsmakten återkommer de i sakfrågan, alltså fri – läs: fastighetsägarstyrd – hyressättning i nyproduktionen. Nära nog på dagen två år efter fulspelet i riksdagen tog Tidöregeringen beslut om en utredning som till september nästa år ska redovisa ”hur hyrorna i nyproduktion bör kunna ändras under presumptionstiden”.

Med argumentet att det ska ge bättre förutsättningar för nyproduktionen av bostäder.

Det gör det förstås inte alls.

Moderater, och liberaler, och en del nationalekonomer, sitter envist fast i föreställningen att bara producenten får ta mer betalt för någonting det är brist på, så kommer de att producera mycket mer. För bristen förklaras enligt det tänkandet med att producenten inte får ta ut så mycket som den kräver för att täcka sina kostnader och ta ut en viss vinst därutöver.

Och det är förstås delvis sant – privat företagande bygger på att företaget kan ta ut viss vinst, och om det inte går är det givet att det inte heller blir någon produktion.

Men detta, producentens krav på kostnadstäckning+vinst, är bara ena halvan av sanningen om hur marknader fungerar. Den andra halvan handlar om vad de tilltänkta konsumenterna vill, och framför allt kan, betala.

Om de inte kan betala det pris producenten vill ha, så står producenten där utan både kostnadstäckning och vinst.

Reglerna för hyrorna i nyproduktion – ”presumtionshyror” – innebär att hyran får sättas enligt de faktiska produktionskostnaderna, utan den vanliga jämförelsen med hyrorna i likvärdiga bostäder. Och då är det alltså så, att de där kostnaderna är så stora att hyrorna hamnar på en nivå som alldeles för många inte har råd att betala.

Tilläggas kan att de som faktiskt har råd som regel också har möjlighet att köpa en bostadsrätt, eller en villa – och antagligen hellre gör det, eftersom det är ekonomiskt mer fördelaktigt.

Att bostadsbyggandet nu störtdyker vartefter räntorna höjs har inte att göra med att det som borgerligheten behagar kalla ”hyresregleringen” skulle hindra bostadsföretagen från att lägga den ökade kostnaden på de kommande hyrorna – för det kan de göra. Utan det har att göra med att denna höjda kostnad gör det ytterst osäkert om det går att ta ut den av tillräckligt många konsumenter för att affären ska gå ihop.

Och då startas heller inga nya byggen. Regler om friare hyressättning blir bara ett slag i luften.

Det finns fler exempel från midsommarens regeringssammanträde på Tidöpartiernas oförmåga att förstå de ekonomiska realia som ligger bakom många av dagens samhällsproblem – och med det att komma med åtgärder som kan tänkas ha åtminstone någon sorts effekt.

Exempelvis får E-hälsomyndigheten och Socialstyrelsen ett antal uppdrag för att ta fram en nationell vårdförmedling. Som ska korta vårdköerna genom att patienter ska kunna erbjudas plats någon annanstans i landet, där det till skillnad mot hemorten finns ledig kapacitet.

Inget fel i och för sig, och en och annan kan säkert få snabbare vård på det sättet. Men med tanke på att bristande vårdkapacitet är ett problem över hela landet lär effekterna bli högst marginella.

För grundproblemet är alltså brist på resurser i förhållande till behov och efterfrågan. Och hur viktigt det än må vara att utnyttja det som finns så rationellt som möjligt så är det enda botemedlet mot otillräckliga resurser – mer resurser.

I förhållande till de ökade resursproblem som följer av regeringens vägran att kompensera regionerna för inflationens kostnadsökningar känns det här förslaget om nationell vårdförmedling, för att korta de köer som är följden av resursbristen, närmast hånfullt.

Ja, och så ska vi få en mer ”kunskapsbaserad socialtjänst” genom en utredning som ger förslag till nya regler för socialtjänststatistiken. Det ska, enligt regeringen, bidra till att stärka de förebyggande arbetet mot gångkriminaliteten.

Statistik kan vara ett bra hjälpmedel, visst. Men viktigast för en ”kunskapsbaserad socialtjänst” är kompetent personal, som har tillräckliga resurser att arbeta med för att de kunskaper som finns också ska kunna omsättas i praktiskt handling.

Och på den punkten har vi mycket stora brister i dag. Brister som inte lär bli mindre av alla de nya uppgifter regeringen lagt på kommunerna i syfte att mota gängkriminaliteten. Utan att skicka med några nya resurser för det.

Så statistik i all ära, utan mer personal lär den inte göra någon skillnad.