Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Regler krävs för att hålla oseriösa bolag borta

Högerpolitiker ropar ofta högt om regelförenklingar för företag. Men sådana riskerar ofta att leda till fusk och utnyttjande.

Att ”underlätta för företagandet” har i decennier varit ett mantra för de borgerliga partierna, i viss mån även för socialdemokratin. Med enklare regler, lägre skatt eller olika former av subventioner.

Det finns förstås inga skäl att ha onödiga regler, eller svårtolkade regler, så det är alltid klokt att då och då se över regelverket och hur det fungerar. Det är likaså klokt att hålla ögonen på de ekonomiska villkoren och vilka gränser det finns för sådant som skatte- och avgiftsuttag – för det är klart att sådana gränser finns.

Men dessvärre är det också så att ju enklare regler, desto större öppningar för mindre seriösa och direkt ohederliga företag. Det finns alltid de som är beredda att tjäna pengar även på mindre snygga sätt. Och ju lättare det blir att tjäna sådana pengar, desto fler kommer att försöka göra det.

Åtskilligt av den ökande ekonomiska och arbetslivsrelaterade brottslighet vi har i dag, och som allvarligt skadar både samhällsekonomi och seriöst företagande, har sin rot i denna oförmåga att inse att företag kan startas av andra än brinnande eldsjälar och kreativa entreprenörer. Och att det alltså behövs regler som håller alla dessa andra på visst avstånd.

Listan över i och för sig vackert tänkta regelförenklingar som krattat manegen för ekonomisk brottslighet har vid det här laget hunnit bli deprimerande lång

Listan över i och för sig vackert tänkta regelförenklingar som krattat manegen för ekonomisk brottslighet har vid det här laget hunnit bli deprimerande lång. Ekobrottsmyndigheten har i några återkommande rapporter pekat på de låga kraven på startkapital, på slopandet av revisorskravet, de generösa reglerna för arbetskraftsinvandring och kraven på myndigheterna att främst vara serviceinriktade, och inte så kontrollerande.

Så lättheten att starta och hålla igång företag har lett till att ”företag är en central komponent som använd systematiskt för att begå brott”, för att citera myndigheten. Inte minst handlar det om utnyttjande av statliga bidrag av olika slag – skenanställningar som möjliggör bedrägerier kring olika former av arbetsmarknadsstöd och med den statliga lönegarantin. Att döma av ett färskt inlägg från Timbros  programansvariga för välfärdsfrågor är det något man på borgerligt håll inte så gärna vill tala om, allt skall mot ”bidragsberoendet” till trots. Tydligen tas den här sortens påpekande som ett angrepp på privat företagande över huvud taget.

Att försöka tysta att vi har problem med ett växande antal ohederliga företag, problem som blir allt mer uppenbara, är att göra de hederliga företagen en björntjänst

Det är det givetvis inte. Att försöka tysta att vi har problem med ett växande antal ohederliga företag, problem som blir allt mer uppenbara, är att göra de hederliga företagen en björntjänst. För vägran att erkänna problem är att försämra möjligheterna att göra något åt dem – vilket oftast betyder att de växer och blir ännu värre.

Och de fuskande och trixande eller direkt brottsliga företagen försämrar ju för alla de andra, de hederliga. De som egentligen var tänkta att gynnas av regelförenklingarna…

Vi har en liknande situation vad gäller privatiseringarna av välfärdstjänsterna, inte minst när det gäller skolsektorn. Till en del är välfärdstjänsterna, som sagt, också drabbade av brottslighet, särskilt den personliga assistansen och hemtjänsten. Inom den skattesubventionerade ROT- och RUT-sektorn finns också en del fuskande eller kriminella företag (som vi  just sett exempel på). Men här finns också det problem, eller snarare de problem, som skapas av den styrande roll som vinstintresset fått.

Det är en självklarhet att vinstsyftande företag söker sig till de mest lönsamma marknaderna, och de mest lönsamma kunderna. Det avgör var de privata företagen etablerar sig och till vilka grupper de riktar sig – och, omvänt, vilka områden och vilka grupper de helst undviker. Inom både skolan och primärvården har vi därför en omfördelning – snedvridning om man så vill – av resurser till tättbefolkade regioner, och till socialt mer gynnade grupper inom dessa områden.

eftersom ett företag bara kan göra vinst när ersättningen är fast genom att sänka kostnaderna, får vi sådant som lägre bemanning och lägre utbildningsnivå bland personale

Och eftersom ett företag bara kan göra vinst när ersättningen är fast genom att sänka kostnaderna, får vi sådant som lägre bemanning och lägre utbildningsnivå bland personalen. Och glädjebetyg i många skolor, eftersom höga betyg är metoden att dra till sig studieintresserade – dvs inte så kostnadskrävande – elever.

Det fanns länge en kompakt ovilja på borgerligt håll att ta i de här problemen; i stället försöker man vrida kritiken till att handla om ”hot mot valfriheten” eller ”hat mot friskolor”. Men själva problemen har ju inte försvunnit för det, för de är reella. I stället har de vuxit, så mycket att man numera långt in i borgerligheten börjat erkänna dem.

Skadorna hade blivit mindre, om insikten infunnit sig litet tidigare att man mycket väl kan förändra regler och sätta upp spärrar mot sådant som strider mot välfärdstjänsternas syfte utan att för den skull vilja stoppa allt vad privata välfärdsföretag heter.

Vi ska, helt enkelt, ha regler som är ändamålsenliga för sina syften både vad gäller företagande i stort och inom välfärdssektorn. Och då måste reglerna utformas inte för att förenkla för företagande i största allmänhet – utan för att vi ska få den sorts företag vi behöver och vill ha.