Anne-Marie Lindgren: Regeringen väntar förgäves på marknadens självläkande kraft
Regeringen konstaterar att arbetslösheten kommer att öka. Några åtgärder med anledning av detta tänker den sig uppenbart inte.
För när det gäller synen på ekonomisk politik, och på statliga åtgärder för att dämpa lågkonjunkturer, är vi ju tillbaka i 1920-talets synsätt, alltså att staten inte ska driva någon egen ekonomisk politik för att dämpa en lågkonjunktur utan bara invänta marknadens självläkande krafter.
Det fungerade inte särskilt bra ens för 100 år sedan. Inte minst de sociala effekterna blev besvärande, för att inte säga farlig. Och det finns nog skäl att allvarligt fundera över vad stigande arbetslöshet kan innebära i de avseendena, i dag också. Arbetslöshet tenderar att öka sociala klyftor och med de sociala spänningar, och i ett läge där de fenomenen redan är påtagliga finns det all anledning att vara orolig.
Återvändandet till 1920-talsteorierna, efter genombrottet för keynesianismens helt annorlunda syn på statlig ekonomisk politik, kom med ny- och marknadsliberalismens intåg på 1980-talet. Den är i ekonomisk mening en återgång till traditionell neoklassisk teoribildning men hade också starka inslag av borgerliga ideologi. Och ännu starkare inslag av ekonomiska intressen som ville slippa statliga regler, och skatter, och fackföreningar.
I dag är ekonomidebatten åter på väg bort från den ortodoxas marknadsliberalismen, av det enkla skälet att resultaten blivit alltför problematiska.
Anne-Marie Lindgren
I dag är ekonomidebatten åter på väg bort från den ortodoxas marknadsliberalismen, av det enkla skälet att resultaten blivit alltför problematiska. Staten återges en egen, självständig roll för samhällsekonomin, inte minst för att få till stånd de investeringar i infrastruktur som ”marknaden” (läs: näringslivet) inte klarar sig utan men inte kan klara på egen hand.
Borgerliga politiker har dock inte hunnit lika långt i sina omprövningar som ekonomerna gjort och det är svårt att förklara det med något annat än ideologiskt, och intressestyrt, motstånd.
För det finns ett antal åtgärder som regeringen skulle kunna vidta för att hindra arbetslösheten från att öka. Åtgärder som dessutom är högst rationella i sig själva. VA-näten är nära slutet på sin tekniska livslängd och nya investeringar är nödvändiga, elnäten behöver byggas ut, järnvägen behöver såväl rustas upp som byggas ut, och så vidare.
Satsningar på det tryggar – och stärker – produktionskapaciteten och med det hela samhällsekonomin och de ger jobb som ökar efterfrågan i samhället och leder till ännu fler jobb.
Att missa det är ren och skär dumhet.
Till det kommer så bostadsbyggandet, varmed alltså menas bristen på bostadsbyggande. Det har, från en redan alltför låg nivå, sjunkit som en sten i år, och konkurserna står rekord. Om det kan visserligen sägas att det sannolikt också innebär en viss sanering av en dessvärre tämligen sjuk bransch, men det hade ju gått att åstadkomma utan att det behövt gå ut över själva byggandet.
För vi har ju bostadsbrist. Den förvärrar problemen i de socialt utsatta områdena, eftersom folk måste bli kvar i både trångboddhet och segregation med de negativa effekter det har. Unga vuxna blir kvar i föräldrahemmet eller flyttar runt på en hutlöst dyr andrahandsmarknad. Företag får svårt att hitta personal; den industriella utbyggnaden i norr hotas av bostadsbristen, och Stockholms Handelskammare larmar återkommande om samma problem.
Så återigen, det finns starka ekonomiska och sociala skäl för att öka bostadsbyggandet och det ligger idel vinster för både samhällsekonomi och samhällsstabilitet i att göra det. Samtidigt som det skulle vara en effektiv åtgärd för att motverka arbetslösheten.
Men det är ännu en ekvation som trots sin enkla och självklara lösning regeringen inte klarar.
Den enda åtgärd den mumlat om är ”friare hyressättning”, det vill säga rätt för fastighetsägarna att själva bestämma hyran utan några förhandlingar.
Här är det återigen ett förenklat marknadstänkande – fast det märkligt nog också drabbat en del ekonomer – som talar. Idén är att om byggaren får ta ut högre hyror ska det locka fram ett ökat bostadsbyggande, och vartefter bristen hävs kommer hyrorna att sjunka igen.
Visst, så ser marknadsekonomisk teori ut: höjda priser ökar utbudet på varan, varpå den brist som möjliggjorde prisökningen hävs och priserna på nytt sjunker. Men det är, av två skäl, inte relevant för dagens läge på bostadsmarknaden.
Det första är generellt: Bostadsbyggande är en lång process. Minsta tecken på mättad efterfrågan innebär att byggande börjar sjunka, bristen hävs inte och de nya höjda hyrorna blir kvar.
Det andra är specifikt: Höjer säljaren priset över vad konsumenten kan, eller vill, betala, blir produkten osåld. Hyrorna i nyproduktionen ligger redan på nivåer som de grupper som främst efterfrågar hyreslägenheter inte kan betala. Ännu högre hyror ger inte producenterna högre vinst, bara fler tomma lägenheter.
Och bristproblemet, med de sociala konsekvenser de har, är i alla praktiska avseenden kvar.
När min mormor riktigt ogillade någonting brukade hon säga att ”det är så man kan bli förbannad på sju språk”. Inför de har monumental dumheterna känner jag för att utvidga det till samtliga EU-språk – minst.
