Anne-Marie Lindgren: Regeringen lämnar Socialtjänsten i sticket

77 procent av landets socialchefer uppger att det är svårt att rekrytera personal. Det är en drastisk ökning sedan 2020, då 35 procent angav sådana problem. Nio av tio chefer bedömer dessutom att problemen kommer att bestå, och bli värre.

Och det är inte bara svårt att rekrytera. Det är också svårt att behålla den personal man redan har.

Det säger en rapport från Vision, fackförbundet som organiserar kommunala tjänstemän.

53 procent uppger dessutom att med de budgetramar de har är det svårt att ge det stöd individen har rätt till. Eller med andra ord, pengarna räcker inte ens till det som Socialtjänsten enligt lag är skyldig att göra.

Till resursproblemen ska man sedan lägga omfattande hot mot Socialtjänstens anställda, hot som förstärkts av den pågående kampanjen att de ”tar barn”. 

Samt de mycket svårare sociala problem, som gängkriminaliteten, som Socialtjänsten nu har att hantera. I kombination, alltså, med krympande resurser. 

Intervjuad om rapporten försöker socialminister Camilla Waltersson Grönwall trösta med att det kommer hela 200 miljoner nästa år för att ”implementera den nya socialtjänstlagen”, och att denna nya lag kommer sedan kommer att göra allting bättre.

Men 200 miljoner för att implementera en ny lag ger, för det första, inga pengar till den vanliga verksamheten. Och den nya socialtjänstlagen – ja, den ger väl i sig självt inte nya resurser? Eller får den ny personal att ramla ner från himlen?

Nyheten om den här rapporten kom ett par dagar efter det att finansminister Elisabeth Svantesson stolt förkunnade att ”vi lämnar inte välfärden i sticket” och att regeringen nu gjorde en ”historisk” satsning på välfärden genom nya stora bidrag till kommuner och regioner.

Men den där historiska satsningen, den täcker knappt hälften av de beräknade underskotten. Den ökar inte resurserna till välfärden, behåller dem inte ens på existerande nivåer. 

Av de 16 miljarder som anvisas är dessutom bara 10 avsedda för det vi kan kalla ordinarie verksamheter. 6 miljarder är förstärkningar av riktade statsbidrag, alltså statsbidrag till vissa utpekade ändamål som regeringen vill att kommuner och regioner ska satsa extra på. De ändamålen kan säkert vara önskvärda, men vad är det för glädje med stöd till dem när den bas de måste bygga på, alltså den ordinarie verksamheten, bara blir svagare? 

Personalflykt är inte bara ett problem för Socialtjänsten.

En färsk rapport från Sveriges Lärare visar att femton procent av alla som har en lärarexamen arbetar med annat än undervisning – fast skolan skriker efter fler lärare. Hög arbetsbelastning, föräldrars Inte alltid rimliga krav och för mycket administration är de främsta förklaringarna.

Brist på sjuksköterskor har vi också. Och äldreomsorgen har problem med rekryteringen. 

Borde inte finansministern ge en hjälpande hand och tala om vilka effektiviseringar som kan göras? 

Anne-Marie Lindgren

Om man ska tro Elisabeth Svantesson kan alla de här bristerna avhjälpas med mer ”effektiviseringar”. Slutsatsen måste vara att kommuner och regioner av någon anledning inte begriper sig på detta, eftersom de här bristproblemen funnits ett bra tag nu. 

Så borde inte finansministern ge en hjälpande hand och tala om vilka effektiviseringar som kan göras? För nog måste hon väl grunda sina tvärsäkra uttalanden om att bristerna går att lösa just genom effektiviseringar på konkreta kunskaper om hur det ska gå till?

Nja, jag tvivlar på det. Talet om ”effektiviseringar” är det vanliga moderata sättet att försöka slippa erkänna det enkla faktum att deras stora skattesänkningar lett till stora försämringar av välfärdstjänsterna.

Och inte bara av dem.

I Stockholmsregionen kör pendeltågen hela hösten med bara 80 procents kapacitet; det saknas lokförare. Andra trafikbolag i landet har samma problem. Förklaringarna låter välbekanta: hög arbetsbelastning, stress, dåliga arbetsmiljöer. Som i sin tur ofta nog kan förklaras med att trafikföretaget vunnit en upphandling på ett för lågt anbud, som i praktiken förutsatt otillräcklig bemanning.

En rapport från Teknikföretagen – som ingår i Svenskt Näringsliv – pekar på otillräckligt underhåll och otillräcklig utbyggnad av både vattenförsörjningen, vägarna, elnätet och det digitala nätet. Teknikföretagen menar att det finns risker för rena sammanbrott av systemen, om ingenting görs.

Svenskt Näringsliv skriver i en annan rapport att underhållsskulden vad gäller järnvägar och vägar nu ligger kring 70 miljarder, och ”händer ingenting drastiskt” kommer den att växa till 100 miljarder på tio år.

Näringslivsorganisationerna brukar normalt mest efterlysa sådant som färre regler, lägre företagsskatter och återhållsamma lönekrav för att stärka produktivitet och konkurrenskraft. Att de nu börjar peka på att illa fungerande samhälleliga strukturer och för låga samhälleliga investeringar hotar just produktivitet och konkurrenskraft säger något om hur stora problemen faktiskt är.

Någon tillmötesgående av kravet på ”något drastiskt” vad gäller väg- och järnvägsunderhållet kan dock inte spåras i årets budgetproposition. Svantesson kanske tror att även det kan lösas med ”effektiviseringar”?