Anne-Marie Lindgren: Regeringen har inga lösningar för fler bostäder

För numera rätt länge sedan – på alliansregeringens tid – fick det ansvariga statsrådet (KDs Stefan Attefall) frågan varför stödet för energiförbättrande åtgärder bara omfattade bostadsrätter och småhus med äganderätt, inte hyreshus. Attefall svarade att han (och väl förmodligen då regeringen) ansåg att det var fastighetsägarens eget ansvar att stå för sådana åtgärder.

Det stör mig fortfarande att journalisten inte kom med den givna motfrågan, nämligen varför villaägare skulle få stödet.

För en villa är alltså en fastighet. Och villaägaren en fastighetsägare.

Nu gör ett annat KD-statsråd, bostadsministern Jacob Forssmed, en liknande logisk kullerbytta. På frågan varför de borgerliga röstade bort investeringsstödet till byggandet av hyreshus svarar han att det berodde på att stödet mest gick till byggprojekt som skulle ha blivit av i alla fall.

I sak är påståendet knappast korrekt. Det faktum att byggandet kraftigt sjönk när stödet avskaffades, och inte återhämtat sig efter det, tyder knappast på att pengarna bara gick till sådant som skulle ha byggts även utan stödet. Snarare tvärtom…

Men om vi nu antar att det hade varit sant, eller att Forssmed åtminstone tror att det är sant, så blir förstås frågan är varför man då inte tar bort rot-bidraget. Eftersom husägare har ett uppenbart intresse av att underhålla sitt hus, alltså reparerar, och knappast bygger om eller till om hen inte har ett egenintresse av det, talar sannolikheten för att en god del av de åtgärder rot subventionerar skulle ha genomförts ändå.

Det faktum att byggandet kraftigt sjönk när stödet avskaffades, och inte återhämtat sig efter det, tyder knappast på att pengarna bara gick till sådant som skulle ha byggts även utan stödet.

Forssmed uttalar sig för SVT med anledning av en rapport som visar – återigen – att bostadsbyggandet kraftigt sjunker, trots, alltså, en besvärande bostadsbrist. Svaren på vad regeringen tänker göra är inte särskilt uppmuntrande. Eller rättare sagt direkt deprimerande.

Bostadsministern börjar med att tala om att regeringen visst vidtagit vissa åtgärder för att motverka bostadsbristen. Nämligen att göra det än mer ekonomiskt fördelaktigt för folk att hyra ut rum i den egna lägenheten till inneboende.

På vilket sätt det löser problemet för alla de unga som redan flyttar rum mellan andra- och tredjehandskontrakt framgår inte. Inte heller på vilket sätt det bidrar till att göra det möjligt för trångbodda barnfamiljer att hitta en större lägenhet. Eller hur det gör det enklare för företag på orter som ropar efter arbetskraft att få folk att flytta dit med sina familjer.

I fortsättningen får man veta att regeringen egentligen inte har något ansvar för själva bostadsbyggandet; regeringens sak är bara att skapa förutsättningar för det, sedan ska ”marknaden” klara resten. Till dessa förutsättningar – som man då får anta att regeringen tänker förbättra – hör ”tillgängliggörandet av mark” och förenklade regelverk. Och så förstås friare hyressättning.

De lösningar Forssmed pekar ut är inga lösningar.

Man kan bli betänksam för mindre. För att inte säga starkt misstänksam.

Tillgängliggörande av mark, till att börja med – vad betyder det? Större möjligheter för byggföretagen att få bygga där de själva vill, oberoende av sådant som miljölagar eller gällande stadsplaner? 

Förenklade regelverk, vad menas med det? Lägre krav på köks- och badrumsutrustning? Ta bort kravet på hiss när huset har ett visst antal våningar? Minskade krav på ljudisolering, ljusinsläpp och ventilation? 

Byggsektorn, kan ju tilläggas, är dessutom en bransch som redan har problem med oseriösa aktörer, underbudskonkurrens, svartjobb och ren kriminalitet. Att ”förenkla regelverket” är att direkt inbjuda till ännu mer av de problemen.

Och friare hyressättning – ja, alla inser att det inte handlar om större frihet för fastighetsägaren att SÄNKA hyrorna. Utan om att få höja dem litet mer som hen själv vill. Idén är att det ska locka fler företag att sätta igång att bygga.

Problemet är att hyrorna i nyproduktion redan är så höga att det blir svårigheter att få hyresgäster – alldeles för många har inte råd. Och det får inte byggföretagen att vilja bygga mer – tvärtom drar de ner. Som nu.

De så kallade ”lösningarna” visar att borgerligheten fortfarande sitter fast i 1990-talet idealiserade föreställningar.

De lösningar Forssmed pekar ut är inga lösningar. Med tanke på att bostadsbristen i dag skapar problem i ett antal avseenden – den bidrar till segregationen och förstärker sannolikt de sociala problemen i utsatta områden, den gör det svårt för folk att flytta dit där jobben finns, vilket i sin tur skapar problem för företagen att växa, den gör det svårt för ungdomar att flytta från föräldrahemmet och etablera sig i vuxenlivet – är det mer än illa nog.

Och en del av ”lösningarna” kommer uppenbart att öka utrymmet för oseriösa aktörer.  

Men det räcker inte med det. De så kallade ”lösningarna” visar att borgerligheten fortfarande sitter fast i 1990-talet idealiserade föreställningar om att ”marknaden”, i praktiken definierat som privata företags vinstintressen, kan lösa det mesta av denna världens problem. Något som vi sedan dess grundligt erfarit att det inte stämmer.

Den borgerliga oförmågan att tänka om på den punkten,  och fortsätta att köra på i hjulspår som leder åt fel håll,  är i sig självt djupt oroande.