Anne-Marie Lindgren: Regeringen försvårar det förebyggande arbetet

Rubrik i Svenska Dagbladet häromdagen: ”Regeringens ’offensiv’ mot de kriminella gängen dröjer”.

Citationstecknet runt ”offensiv” får nog läsas som ett tvivel på att någon offensiv i verklig mening faktiskt pågår. ”Ännu syns inga resultat”, heter det i texten, och det gör det onekligen inte.

Justitieminister Gunnar Strömmer säger till Svenska Dagbladet att regeringen visst kommit igång, med alla de nya utredningar som tillsatts, men att ”problemen är så djupgående och så vittgående att det kommer att ta tid att vända utvecklingen”.

Det har han oförnekligt rätt i.

Han har också helt rätt i att stora förändringar naturligtvis ska utredas ordentligt innan man tar sina beslut. Att regeringen tillsatt utredningar i stället för att bara lägga fram propositioner baserade på rent tyckande är inte i sig något att kritisera.

Det är bara det att så lät det inte före valet.

Då var det klara utfästelser om att M skulle ”få ordning på brotten”, som den något egenartade parollen löd. Ordningen skulle inträffa snabbt, för det krävdes bara litet hårdare straff och mer pengar till Polisen för att det mesta skulle rättas till. Jag har ett tydligt minne av att Kristersson förklarade att han skulle kunna vända utvecklingen inom bara ett år.

Det har gått ett år nu. I den mån utvecklingen har vänt så är det åt fel håll. Väldigt fel håll.

Det har inte gått bättre med annat som M lovade att de skulle få ordning på.

Kärnkraften skulle genast börja byggas ut. Än så länge har det inte ens tillsatts en utredning. Elisabeth Svantesson förklarade sturskt att om den socialdemokratiska finansministern inte klarade att sänka energiskatten, så kunde hon göra det. Nu höjer hon som moderat finansminister den skatten. Hur det gick med utfästelserna om lägre bensinpriser vet vi alla.

Sjukvården skulle stärkas och de ”orimliga” väntetiderna skulle ner. Dock ville regeringen inte ens höja statsbidragen så mycket att de kompenserade för inflationen, så i dagarna har region Östergötland varslat 600 vårdanställda om avsked, och region Sörmland 700.

Jag tror inte att köerna blir kortare för det.

Det finns en gemensam nämnare i allt detta: ytlighet och okunskap.

Några löften, som energistödet som skulle vara på plats före jul, gavs helt uppenbart mot bättre vetande. Men i flera fall handlar det om dåliga kunskaper och bristande förståelse för hur problemen man lovade lösa faktiskt såg ut.

Min allt dystrare känsla är att regeringen, sitt uppenbara engagemang mot kriminaliteten till trots, fortfarande inte riktigt förstått hur brett och djupt det problemet är.

Gunnar Strömmer säger till SvD att man förbereder den ”största straffrättsliga reformen på 50 år”. Och det är alltså ”offensiven” – hårdare straff, samt ett antal kontrollåtgärder, som ska göra det lättare att få fast brottslingar (och straffa dem).

Straff är samhällets sanktioner mot lagbrott, och ju grövre brott, desto hårdare sanktioner; det är inget att diskutera. Men sanktioner mot redan begångna brott är inte detsamma som att också hindra nya – inte när de brottslingar som försvinner in i fängelserna bara ersätts av nya.

Vilket är vad som händer just nu. Plus, uppenbart, att ett antal styrande personer inom de kriminella organisationerna försvinner utomlands. Och dirigerar sina nyrekryteringar här hemma via nätet.

Tidöpartiernas kriminalpolitik riktas i huvudsak mot våldsamma unga män i socialt utsatta bostadsområden. Förståelsen för varför unga män, för att inte säga unga pojkar, går den vägen är liten; frågan verkar knappts ens väcka intresse. För alla – och dit hör hela polisväsendet – som ser mekanismerna bakom gängens uppkomst är det uppenbart att ett antal sociala strukturproblem måste åtgärdas, om man ska få bort gängen.

Det enda regeringen gjort är att anvisa några symboliska bidrag till läxhjälp och föräldrastöd, samt ålagt kommunerna att arbeta ”brottsförebyggande”.

Men det verkligt brottsförebyggande, det är att ge de vanliga kommunala verksamheterna – skolan, förskolan, socialtjänsten, ungdomars fritidsaktiviteter, typ idrott eller skapande verksamheter – tillräckliga resurser!

De resurserna är redan otillräckliga, och regeringens brist på ekonomiskt stöd ökar på bristen ytterligare.

Att det bakom gängen finns väl organiserade ekonomiska krafter, som dessutom tränger allt längre in i både vanlig näringsverksamhet och i välfärdssektorn, har brottsförebyggande myndigheter tjatat om länge. Det har börjat tränga igenom i den offentliga debatten, men inte satt något avtryck i regeringspolitiken. Snarare driver den ytterligare på möjligheterna att använda företag som brottsverktyg genom att, till sina övriga tidigare åtgärder i den vägen, föreslå slopande av momsredovisningsplikten för små företag.

Eller med andra ord: De repressiva åtgärder som utgör regeringens hela program har hänvisats till utredningsväsendet. Åtgärderna mot den organiserade kriminaliteten som möjliggör gängen har inte ens hunnit så långt. Och det socialt förebyggande arbete som krävs för att stoppa gängens tillväxt har direkt försvårats.