Anne-Marie Lindgren: Regeringen är oförmögen att se verkligheten i ögat

Here we go again…

Sex jobbskatteavdrag hittills har tydligen inte gjort det tillräckligt mycket mer lönsamt att arbeta, eller tillräckligt olönsamt att leva på ”bidrag”. Så därför ska det nu bli ett sjunde. Så att sjuka och arbetslösa äntligen fattar hur bra det är att skaffa jobb och börja arbeta…

För idén kan ju inte vara feltänkt. Någon gång ska den säkert fungera som man tänkt sig.

Tror uppenbart regeringen.

I sak är det inte fel att sänka inkomstskatten i de lägsta skikten, som regeringen nu föreslår. Inte heller att låta bli att höja brytpunkten för statlig beskattning, som den också föreslår. De lägsta inkomsttagarna har drabbats hårt av inflationen, de högsta inkomstskikten har fortfarande marginaler att klara den utan problem, så fördelningspolitiskt är kombinationen av åtgärder rätt.

Hade man nöjt sig med den motiveringen – att fördela om bördorna av inflationen – hade det inte behövts några kritiska kommentarer.

Men de här utslitna argumenten om arbete ska löna sig och att folk inte ska leva på bidrag, det är så mycket av gammal skåpmat och gamla sönderkörda hjulspår som något kan bli. Och de får mig att – i och för sig inte för första gången – undra i vilken underlig, verklighetsisolerad bubbla Moderaterna lever i.

För sex jobbskatteavdrag hittills har ju inte haft de tilltänkta effekterna. Den logiska slutsatsen är alltså att de inte är effektiva för de uppgivna syftena. Och att man borde släppa hela idén.

Visst kan man hålla med om principen att det ska löna sig att arbeta. Men man noterar att när borgerliga politiker använder den frasen så handlar det antingen om att skatterna eller ersättningarna från socialförsäkringarna borde sänkas (eller helst båda på en gång).

Aldrig om att folk ska ha hyggligt betalt för sitt arbete. Trots att lönen får ses som grundläggande för hur mycket det ”lönar sig” att arbeta. Timlöner långt under 100 kronor – och där den arbetande dessutom ofta nog är F-skattare som ska betala arbetsgivaravgifterna själv – kan knappast betraktas som ”lönsamt”.

Dock brukar moderater aldrig protestera mot den olönsamheten i att arbeta. Snarare vill man ju ha fler av låglönejobb.

Tilläggas kan också att Moderaterna inte brukar ha några invändningar, än mindre någon politik, mot sådant som hyvling, delade turer, timanställningar, bemanningsjobb, eller ofrivilliga deltider, trots att ett av syftena med jobbskatteavdragen är att ”öka arbetsutbudet”, det vill säga få folk att arbeta mer än förut.

Dock, det förutsätter förstås att folk har faktiska möjligheter att gå upp i arbetad tid – något som alla de nyssnämnda förhållandena på arbetsmarknaden stoppar. Och som Moderaterna alltså tycker är helt i sin ordning.

Ungefär detsamma kan sägas när det gäller tjatet om att folk inte ska leva på bidrag – grundproblemet är faktorer i arbetslivet, inte viljan eller bristen på vilja hos den enskilde. Det handlar inte om de långtidsarbetslösa inte vill ha jobb. Det handlar om att de har mycket svårt att få jobb, därför att de i det ena eller andra avseendet inte svarar mot de krav dagens arbetsmarknad ställer.

Ett illustrativt exempel har vi i Stockholmsregionen just nu. Pendeltågen kör med begränsad trafik som följd av brist på lokförare. Ingen enda av de flerbarnsmammor i utsatta bostadsområden, som Kristersson åberopar som exempel på ”bidragsförsörjda” kan fylla de vakanserna, eftersom de saknar den nödvändiga utbildningen.

Och kommer att fortsätta att sakna den, även med ett sjunde jobbskatteavdrag och det ”bidragstak” som regeringen planerar.

Möjligheten för personer med otillräcklig kompetens ligger i möjligheterna att öka på den. I det avseendet har regeringen inte gjort så värst mycket.

Ideologin tar över verkligheten, och det gäller inte bara jobbskatteavdragen. Vi ser samma blundande när det gäller friskolorna. Och de upphandlingsregler, som gör att företagen pressar sina anbud på ett sätt som pressar arbetsvillkoren på ett sätt som får personalen att fly (vilket är en förklaring till lokförarproblemen i Stockholmsregionen).

Och vi har sett det i kärnkraftsdebatten, där regeringspartierna uppenbart inte hade grundläggande kunskaper om vad fler kärnkraftsbyggen kräver realt av pengar, tid och statsstöd. Det gick igenom också i frågan om bensinpriset, där regeringspartierna inte begrep hur marknadsmekanismerna fungerar.

Och vi ser det i bostadspolitiken, där regeringen tror att man löser bostadsbristen med att ge fastighetsägarna rätt att ta ut högre hyror än i dag. Okunniga om att det sjunkande bostadsbyggandet beror på att det inte går att ta ut de hyror på de nivåer vi redan har för att folk helt enkelt inte klarar dem.

Regeringspartiernas beroende av Sverigedemokraterna och med det oförmågan att sätta emot SD-fanatismen i allt som har den avlägsnaste beröring med invandring- och integrationsfrågor, är djupt oroande. Men oförmågan att se verkligheten i ögonen även i de fall den kolliderar med den egna ideologin är också något att oroa sig för.