Anne-Marie Lindgren: Politiska beslut bakom de växande klasskillnaderna

LO menar att karensavdraget i sjukförsäkringen i praktiken blivit en fråga om klasslagstiftning. Det slår mycket hårdare mot LO-grupperna, det vill säga arbetarklassen, än mot tjänstemannagrupperna och medelklassen.

Det har att göra med den förändrade möjligheter som digitaliseringen inneburit, nämligen att jobba hemifrån (och till och med delta i arbetsplatsmöten). Vilket för många tjänstemannagrupper innebär att man kan hålla sig hemma vid lindrigare sjukdomsfall utan löneavdrag, eftersom man kan göra sitt jobb hemma. Medan LO-grupperna, som till över 90 procent har jobb som bara kan utföras på själva arbetsplatsen, får avdrag på lönen när samma typ av sjukdomar tvingar dem att stanna hemma.

Det går inte att hitta några sakliga argument för varför typen av arbete ska leda till helt olika ekonomiska effekter vid sjukdom. Vilket väl förklarar den ytterst förvirrade argumentation som Expressens ledarsida för när de kräver att ”Andersson borde strunta i LOs krav”, med den sammanfattande ingressen ”Orättvisa är inget argument”.

Åjo, det är det. 

Det är sant att digitaliseringen och möjligheterna att jobba hemma suddat ut gränsen mellan arbetstid och fritid på ett sätt som i många tjänstemannajobb lett till ökad arbetsgivarpress på de anställda – men vad har det med frågan om karensavdraget att göra? En typ av orättvisa upphäver inte en annan.

Anne-Marie Lindgren

Det finns vissa åtgärder där rent matematisk orättvisa faktiskt är ett direkt argument. Som att barn med särskilda behov får extra stöd i skolan – för att få likvärdiga chanser att klara skolan med bra resultat. Men olika ekonomiska konsekvenser när man är kraftigt förkyld och inte kan vara på sin arbetsplats handlar inte om likvärdighet; det är enbart och uteslutande orättvist.

Sedan virrar tidningen in sig i ett resonemang om att tjänstemän kan känna sig tvingade att jobba hemifrån, fastän de inte mår bra och helst skulle slippa jobba. Det är sant att digitaliseringen och möjligheterna att jobba hemma suddat ut gränsen mellan arbetstid och fritid på ett sätt som i många tjänstemannajobb lett till ökad arbetsgivarpress på de anställda – men vad har det med frågan om karensavdraget att göra? En typ av orättvisa upphäver inte en annan, om det är vad Expressen menar. Snarare kan man väl säga att båda typerna av felbehandling borde stoppas …

Klasskillnader, i den mening ordet används i klassisk socialdemokratisk analys, skapas av villkoren i arbetslivet och dess strukturer av över- och underordning. Löneskillnader, beroende på kraven från själva jobbet på sådant som utbildning, erfarenhet och ansvarsposition är förstås ofrånkomliga, men hur stora skillnader som är rimliga är något annat – och i mycket en fråga om styrkeförhållandena mellan arbetsgivare och anställda. Som i sin tur bestäms av den fackliga organiseringen. Bara grupper med mycket specialiserad och efterfrågad kompetens klarar att på egen hand väga upp arbetsgivarmakten.

Men de faktiska ekonomiska skillnaderna påverkas också av skattesystemet och de sociala transfereringarna, det vill säga av politiska beslut. På samma sätt har facklig styrka betydelse för sådant som arbetsmiljö och anställningsvillkor, men politiska beslut, alltså lagstiftning, kan såväl förstärka som försvaga de anställdas möjligheter till påverkan i de avseendena.

Och politiska beslut förklarar inte så litet av de växande klasskillnaderna. 

De växande inkomstskillnaderna hänger ihop med att kapitalinkomster ökat i betydelse, och det handlar inte om politiska beslut, utan om förändringar i ekonomins strukturer. Men det är onekligen politiska beslut att beskattningen av kapital har sänkts. 

Det är politiska beslut som försämrat trygghetssystemen, något som mest drabbar LO-grupperna, eftersom de största hälsoriskerna och de största riskerna för arbetslöshet främst finns på deras arbetsmarknad. Politiska beslut har gjort det lättare att anställa på osäkra och tillfälliga villkor och direkt ökat möjligheterna för mindre seriösa arbetsgivare att utnyttja personer med svag ställning i arbetslivet. Uteblivna politiska beslut har gjort att arbetsgivaren godtyckligt kan minska – ”hyvla” – arbetstiderna och med det löneinkomsterna.

Att karensavdraget slår så ojämnt har inte att göra med politiska beslut – men det är politikens sak att agera, när yttre förändringar får som effekt att samhälleliga system börjar fungera orättvist och så ett sätt som inte varit avsikten.

De mesta av de beslut som beskrivs ovan är borgerliga. Vilket är den underliggande förklaringen till Expressens krumbuktande kring karensavdraget. Det märks nämligen i texten att det handlar om hela attityden till sjukförsäkringen; den bör vara dålig, på det att folk inte ska välja att stanna hemma och lata sig fast de egentligen inte alls är sjuka.

Och dolt i hela det här talet om att leva på bidrag ligger inte bara ovilja att se att det finns klasskillnader, skillnader som faktiskt också handlar om riskskillnader vad gäller arbetsrelaterad ohälsa – där finns också ett klassförakt mot de där grupperna som löper de där större riskerna man inte vill låtsas om att de finns.

Att den nyvalde LO-ordförande särskilt markerar att man inte vill acceptera det är mycket bra. Och något som inte bara ”Andersson” (med förnamnet Magdalena) utan hela socialdemokratin har anledning att sluta upp bakom.