Anne-Marie Lindgren: Otur för M-linjen att allt färre försörjs med sociala ersättningar

Moderaternas argument för att försämra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna har hela tiden varit att för generösa ersättningar gör att folk inte söker jobb, eller bemödar sig om att bli friska, utan väljer att leva på ”bidrag”.

Med sämre ”bidrag” ska folk få ändan ur vagnen och se till att komma i jobb igen – och acceptera jobb till lägre löner än tidigare.

De minskade kostnader för socialförsäkringarna som följer av detta ska sedan användas för att finansiera skattesänkningar för alla som har arbete.

Den dubbla effekten av de sänkta ersättningarna och de skattesänkningar som ökar nettolönen antas bli en kraftig ökning av sysselsättningen.

Det sade M i valrörelsen 2006.

Det säger de fortfarande i valrörelsen 2018, fem jobbskatteavdrag senare och efter ett antal försämringar av socialförsäkringarna.

Och vidhåller, envetet, att alla förändringarna från allianstiden fått sina avsedda effekter och varit så utmärkt bra för det som de kallar arbetslinjen.

De suckar till och med litet över den höjning av taket i a-kassan som den rödgröna regeringen genomfört, och hävdar att det varit negativt för sysselsättningen och gjort att folk stannat kvar i ”bidragsberoende”.

Det får väl sägas vara litet otur för Moderaterna att deras ekonomisk-politiska motion, som innehöll det påståendet, kom samtidigt som SCBs pressmeddelande om att antalet personer som försörjs med sociala ersättningar och försörjningsstöd kraftigt minskat och är det lägsta på åratal.

Och sysselsättningen just nu, den bara ökar och ökar. Trots det höjda taket i a-kassan bryr sig folk tydligen om att ta jobb när möjligheten ges…

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Problemet är ju att det inte finns några jobb att matcha folk med kanske fem-sex års skolgång till.”[/blockquote]

Något empiriskt stöd för att ersättningsnivåerna påverkar arbetslöshetens längd finns egentligen inte. Teorin baseras snarare på simuleringsmodeller, och de – har erfarenheten lärt mig – stämmer långt ifrån alltid med empirin. Forskningsstödet för att sänkt arbetslöshetsersättning skulle få folk snabbare i jobb har över huvud taget avtagit. Åtskilliga av teorins anhängare, exempelvis OECD, har bytt uppfattning.

Arbetslöshetsstatistiken i dag är entydig: de som blir kvar länge i arbetslöshet, trots hög efterfrågan på arbetskraft, är de som av olika skäl inte svarar mot arbetsgivarnas krav. Litet kan man misstänka diskriminering, exempelvis vad gäller många funktionsnedsatta, men den dominerande förklaringen är låg utbildning (=inte gymnasium). I kombination med kort tid i Sverige och svaga svenskkunskaper är hindren nästan oöverstigliga.

Det här botar man, självklart, inte med lägre ersättningar – folk som inte fyller kvalifikationskraven får inte jobb ändå. Inte heller är det någon mening att säga att Arbetsförmedlingen måste bli bättre på matchning. Problemet är ju att det inte finns några jobb att matcha folk med kanske fem-sex års skolgång till.

Den gruppen, med lägst utbildning eller med påtaglig nedsättning av arbetsförmågan (som de många sjuka Försäkringskassan skickar över till Arbetsförmedlingen) är heller inte särskilt hjälpt av de olika subventionerade jobb, med eller utan utbildningsinslag, som finns i dag. De hjälper främst dem som står relativt nära arbetsmarknaden.

Vilket inte är några argument mot den sortens jobb, det är utmärkt att folk med mindre brister i sina kvalifikationer får möjlighet att täppa till de hålen.

Men det behövs alltså något mer för dem som har de största problemen.

Och det handlar om tre alternativ. Det första är utbildning och kompetenshöjning. Det andra är skyddade anställningar, som i forna Samhall (som behöver återupprättas).

Och det tredje, faktiskt, för dem med stora arbetshinder eller hälsoproblem – det är förtidspension.

Hur illa Moderaterna än må tycka om det så är det i vissa fall faktiskt det mest mänskliga man kan göra.