Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Oseriöst med moderat överbudspolitik

Allting är alltid för litet och för sent, enligt högerpartierna. Foto: Shutterstock.

I valrörelsen 2006 förklarade Fredrik Reinfeldt att vilka höjningar S än föreslog av anslagen till olika välfärdssektorer så skulle Alliansen föreslå mer. Numera tycks denna princip ha utvidgats till att gälla allt vad regeringen föreslår (utom förstås sådant som M rent ideologiskt ogillar). Allting är alltid för litet och för sent.

Så även nu när det gäller försvaret. Borgerligheten tycker att regeringen inte lägger på tillräckligt – det behövs mer.

Den tidigare folkpartiledaren Jan Björklund brukade, när något parti krävde mer pengar till skolan, säga att ökade resurser inte löste allting, det handlade ju också om hur pengarna användes. Vilket förstås är alldeles sant. Och något som dagens M borde ägna en tanke åt.

För mer pengar till något innebär inte i sig själv förbättringar av själva verksamheten. Det är vad pengarna används till som leder till förbättringar.

Och då är det dessvärre så att om en viss verksamhet sedan länge har anpassats efter sämre ekonomiska resurser, med allt vad det innebär av färre anställda, lägre volymer av utrustning, nedläggningar och indragningar – så tar det tid att bygga upp en ny och större organisation igen.

Personal ska inte bara anställas, den måste ofta utbildas också. Utrustning ska beställas och köpas in, vilket när det gäller tekniskt avancerade produkter tar tid. Nya byggnader kan behöva anskaffas. Och så vidare.

Faktum är att ÖB, som väl rimligen får antas veta vad han talar om, säger att det inte är meningsfullt att ge försvaret mer pengar än vad den existerande organisationen klarar att använda för att bygga upp nytt. Och det senare tar tid. Detsamma har för övrigt Polisen sagt.

Så litet trött konstaterar man att M inte verkar ha gjort någon mer sakligt grundad analys av den möjliga takten i försvarsuppbyggnaden.

Ett lika trött konstaterande blir att den sortens brist på förankring i realia inte är särskilt ovanlig. Snarare att den har varit ett tydligt drag ganska länge nu.

Listan börjar bli rätt lång på åtgärder som genomförts på basis av ett antal optimistiska antaganden om deras positiva effekter men utan någon verklig prövning av antagandenas förankring i verkligheten. Paradexemplet är förstås regeringen Bildts privatiseringsreformer, som inte föregåtts av minsta lilla utredning om eventuella problem eller målkonflikter.

Den ständigt pågående utvidgningen av rut-subventionerna, under ideliga hänvisningar till arbetsmarknadseffekter som blivit helt andra än man tänkt sig, är ett annat. De aningslöst generösa reglerna för arbetskraftsinvandring ett tredje. Och inte har den försämrade arbetslöshetsersättningen fått ner långtidsarbetslösheten, inte.

Från januariavtalets tid har vi den avskaffade värnskatten – varför inte återinföra den nu, förresten, när det rent bokstavligt är motiverat med just en värnskatt, alltså en skatt för ökade försvarsutgifter? Och förstås omgörningen av Arbetsförmedlingen, där det inte bara saknas sakligt hållbara motiveringar. Utan rent av finns ett antal studier som direkt visar ohållbarheten.

Förklaringarna? I några fall kan man tala om en ideologiskt betingad övertro på privat företagsamhet och ”marknader”, en övertro som lätt kunnat korrigeras genom kontroll av hur verkliga marknader fungerar. I andra fall handlar det om en mekanisk syn – dessvärre inte ovanlig hos ekonomer – på hur ekonomiska incitament fungerar.

Men man kan undra om inte den mediala styrningen av politikens dagordning spelar roll. För den driver på för snabba, gärna litet dramatiska utspel där det centrala är att få utrymme i media – och då har man inte så mycket tid på sig att tänka efter.

På samma sätt kan man förstås undra om det där som litet slarvigt kallas ”postmodernismen”, där det inte finns egentliga fakta utan bara ”upplevelser” och ”berättelser” minskat respekten för att det i ett antal avseenden finns realia att förhålla sig till.

Det är ett läge där det mer än någonsin är nödvändigt att tänka efter noga, att inte rusa iväg och att inte förväxla önsketänkande med verklighet.

Och kanske spelar det in att rikspolitiken i dag alltmer utvecklats till ett internt maktspelande mellan partierna. Där det viktigaste i många fall blivit att spela fram det egna partiet, inte att leta konstruktiva problemlösningar.

Men oavsett vad förklaringarna kan vara är konsekvenserna djupt olyckliga. Både för att vi får politiska beslut som skapar problem snarare än löser några, och för att det blir mer viktigt för partierna att bekämpa och besegra varandra än att försöka hitta öppningar för samverkan – ens i frågor där motsättningarna inte är påfallande stora.

Vi befinner oss nu i ett läge där ett antal viktiga yttre förutsättningar för politiken förändrats, och kommer att förändras ytterligare. Det är ett läge där det mer än någonsin är nödvändigt att tänka efter noga, att inte rusa iväg och att inte förväxla önsketänkande med verklighet.

Och att, med tanke på de ekonomiska påfrestningar som det nya läget oundgängligt kommer att innebära, sträva efter breda majoriteter som ger trovärdighet åt åtgärdernas nödvändighet.

Då ska man akta sig för både överbudspolitik och maktspel.