Anne-Marie Lindgren: Olof Palme ses fortfarande som farlig av de borgerliga

Jag har hört Olof Palme tala på många möten. Jag minns skratten, applåderna vid en särskilt slående formulering, de små underhandskommentarerna, ibland ett och annat muttrande. Men framför allt minns jag tystnaden.

Den tystnad som uppstår när hundratals människor lyssnar så intensivt koncentrerat att det verkar som att alla glömt att andas.

Lyssnar man så, så är det för att det som sägs går allra allra djupast in i det egna engagemanget, längst in i den egna känslan och förnuftet.

Olof Palme formulerade det som är socialdemokratins kärna: föreställningen att samhället går att förändra, till något annat och bättre, och att vi tillsammans också kan göra det. Därför står fortfarande ett skimmer kring Olof Palmes namn och därför lever han fortfarande i socialdemokratins debatter. Därför återkommer så många citat från honom så ofta i så många sammanhang.

Och det är det är också därför det fanns en så djup ovilja mot Olof Palme i borgerliga kretsar, så stor att den ibland var direkt hat. Ingen av oss som var med då och mötte yttringarna av det tvekar det allra minsta att kalla det så.

Socialdemokratin har förstås aldrig setts med välvilja från borgerligt håll. Det handlar inte om olika åsikter så där i största allmänhet, det handlar om de grundläggande intressemotsättningar som ligger i den klassiska vänster-högerkonflikten. Den som handlar om fördelningen av makt, politiskt och ekonomiskt, i samhälle och i arbetsliv.

Kampen för den allmänna rösträtten handlade om att ge alla medborgare rätt att påverka politiken, inte bara de mindre grupper som hade tillräckligt höga inkomster och hade rätt kön. Kampen för facklig organisering handlade om att ge de anställda makt att påverka löner, arbetstider och arbetsvillkor.

I båda fallen handlade det om att fördela om makt, från de mindre grupper som hade mycket av den, till de större grupper som hade för litet. I båda fallen mötte det, föga förvånande, motstånd från dem som hade den större makten. Ett motstånd som också rymde ilska och avsky mot dem som verkade leda kraven på förändrade maktstrukturer.

En del av förklaringen till Palmehatet finns i denna klassiska ovilja mot arbetarrörelsens företrädare, förmodligen skärpt av att vänster-högerkonflikten var högst påtaglig under de röda 1960- och 70-talen. Utrikespolitiskt handlade det om sådant som stödet till befrielserörelserna i de fortfarande existerande kolonierna och om protesterna mot USAs militära inblandning i olika delar av världen. Inrikespolitiskt kom det att koncentreras till de olika arbetsmiljö- och arbetsrättsreformerna, och till striden om löntagarfonderna.

Vem som än varit socialdemokratisk partiordförande skulle ha drabbats av den intensifierade oro, ilska och bitterhet som själva tidsandan skapade på högerkanten. Men det fanns en extra emotionell laddning i hatet mot just Olof Palme.

Jag tror den kan förklaras på samma sätt som den andlösa koncentrationen när socialdemokratiska partisympatisörer lyssnade: de så tydliga formuleringarna om ett annat samhälle. Ett som högern inte ville ha.

Olof Palme var utpräglad reformist och demokrat, inte revolutionär samhällsomstörtare. Han hade i all sin framtoning som ideolog en tydlig förankring i nuet och den praktiska politiken. Han betonade ständigt samhällsförändring som en långsiktig process, byggd på ett oglamoröst men allt avgörande vardagsarbete. Han drog en tydlig gräns mot tidens något yviga vänsterradikalism, där följsamhet till vissa förment objektiva sanningar var viktigare än demokrati.

I den vänstrare delen av min bekantskapskrets sågs han följaktligen med misstro.

Men visst, han ville förändra samhället, mot mer jämlikhet, mot en rättvisare fördelning av makt, och det var ett tillräckligt hot. Det förstärktes av hans förmåga att mycket pregnant och med en slagkraft som i grunden var moralisk formulera idealen och värderingarna bakom förändringskraven.

En del av Palmehatet kanske helt enkelt berodde på att han trampade på ömma tår…
Väster-högerkonflikten har tryckts ner under marknadsliberalismens decennier, men aldrig varit överspelad. Nu syns den allt mer. Frågorna kring arbetsrätten är tillbaka. Privatiseringarna möter hårdnande kritik. Coronakrisen ställer obekväma frågor om effekterna av skattesänkningar och lösa anställningsvillkor.

Marknadsliberalismen är på defensiven, och det oroar uppenbart borgerligheten. Kanske är det därför som Expressen sett som nödvändigt att meddela att det nu är dags att göra upp med politikern Palme; bortsett från kampen mot apartheid var ju det mesta han gjorde misslyckat.

Om det kan man ju säga inte precis utgör den ”nyktra syn” på Palme man säger sig efterlysa. Men framför allt säger det att Olof Palme fortfarande anses farlig; antagligen för att han fortfarande antas kunna påverka debatten åt ett håll borgerligheten inte vill.
Och jo, det kan han nog. Man kan exempelvis gå till hans tal om arbetsmiljö och arbetsrätt och direkt hitta argument till dagens debatt…

Anne-Marie Lindgren