Anne-Marie Lindgren: Ojämlikheten – inte bara en klassfråga
Arbetarrörelsen definierade länge ojämlikhet som beroende enbart av klasskillnader; kampen för jämlikhet handlade om att utjämna just de skillnaderna.
Och länge var föreställningen att med det skulle också andra ojämlikheter försvinna. Så kampen mot klasskillnaderna borde störas av påpekanden om ”kvinnoproblem” som ändå skulle försvinna när man fått bukt med klassorättvisorna.
Så det var en viktig förändring när 2001 års partiprogram explicit slog fast att ojämlikheter kan skapas efter flera axlar, inte bara klass utan också, exempelvis, kön eller etnicitet. Och att jämlikhetsarbetet måste innefatta alla faktorer som kan skapa skillnader i människors förutsättningar att styra sina egna liv och påverka det egna samhället.
Men om ojämlikhet skapas av olika mekanismer, så påverkar de också varandra; de kan både samverka och motverka.
Inom såväl LO, TCO och Saco är kvinnors genomsnittslön lägre än männens. Men Saco-kvinnorna har förstås högre genomsnittslöner än LO-kvinnorna.
Och högre än LO-männen.
Klasskillnader skiktar kvinnor likaväl som män.
Och precis som det är möjligt att bekämpa klasskillnader utan att det rättar till könsorättvisor, är det möjligt att driva jämställdhetsfrågor utan att det påverkar klasskillnaderna.
Från feministiska utgångspunkter är det förstås självklart att även kapitalismen ska vara jämställd, det vill säga att det behövs fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Men det ändrar ju inte villkoren för LO-kvinnorna.
Att se de här sambanden är viktigt för att inte hamna fel. Och för oss som var med och skrev 2001 års program var det en självklarhet att det var i denna samlade bild av hur mekanismerna påverkade varandra som jämlikhetsarbetet skulle drivas.
Men debatten om det som kallas identitetspolitik har kommit att – åtminstone i sina mest renodlade varianter – hamna i samma insnävning av jämlikhetskampen som arbetarrörelsen gjorde, när den bara såg en typ av mekanism och glömde de andra.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Men, som sagt, klasskillnader påverkar både män och kvinnor.”[/blockquote]
Identitetspolitikerna lyfter fram en specifik faktor, som anses skapa människors ”identitet” – kön, etnisk bakgrund eller religiös tillhörighet – och som skiktar människor och skapar ojämlikheter. Tillhörigheten till den grupp som skapar ”identiteten” antas i sin tur skapa så stora likheter i individernas livsvillkor att de skapar stora gemensamma intressen.
I de mer renodlade fallen innebär det dessutom att den specifika gruppen antas stå i konflikt med de grupper som har annan identitet – den svepande kritiken mot ”vita medelålders heterosexuella män” hör dit.
Men, som sagt, klasskillnader påverkar både män och kvinnor.
Vita medelålders LO-män har förmodligen samma kritiska synpunkter som unga och gamla kvinnor (med olika hudfärg) har på de rika vita medelålders män som trixat undan miljardbelopp i skatteparadis.
Det finns segregerande och diskriminerande mekanismer, som drabbar kvinnor hårdare än män, och invandrare hårdare än infödda. Det ska män se och inse, och det ska infödda svenskar se och inse.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Timanställda kvinnor i vården med mörk hudfärg har samma dåliga villkor som timanställda kvinnor med ljusare hy.”[/blockquote]
Men ofta nog är diskrimineringen en förstärkande funktion av klasskillnader. Kvinnorna i vården är underbetalda inte bara för att de är kvinnor, utan därför att de finns i ett arbetaryrke – som till och med dagens borgerliga partiledare uttrycker sig föraktfullt om.
Och som gymnasieminister Aida Hadzialic påpekat, bruksorternas lågutbildade (vita) killar är i grunden i samma situation som storstadsförorternas (inte alltid lika vita) pojkar. Timanställda kvinnor i vården med mörk hudfärg har samma dåliga villkor som timanställda kvinnor med ljusare hy. De utstationerade byggjobbarna från andra länder som jobbar här men hos utländska underentreprenörer har oftast sämre betalt och mindre försäkringsskydd än svenska byggnadsarbetare.
De gemensamma intressena här är stora.
Och om man då mer betonar det som skiljer i utseende och/eller kön, riskerar man att skapa spänningar som splittrar grupper, som – trots yttre olikheter – har stora gemensamma intressen att bevaka.
Och vem tjänar på det?
