Anne-Marie Lindgren: Neutralitetspolitiken handlade aldrig om ideologi
Beslutet att söka medlemskap i Nato är på samma sätt ett säkerhetspolitiskt beslut – inte något ställningstagande mot nödvändigheten av fortsatt arbete för fred och nedrustning.
Socialdemokratin var redan från början antimilitaristisk. Krig mellan nationer sågs som en följd av maktkamp mellan de härskande klasserna i olika länder; med kapitalismens sammanbrott och socialismens seger skulle krigen försvinna av sig själva.
När indelningsverket avskaffades (1901) fördes försvarskostnaderna, som tidigare i huvudsak legat på bönderna, över till statskassan; försvarsanslagen blev därmed årligen återkommande stridsfrågor i riksdagen. Socialdemokraterna och, ibland, liberalerna ville hålla nere utgifterna, de konservativa ville öka dem. Bondetåget 1914 och kungens borggårdstal, som tvingade den liberale statsministern att avgå, var ett dramatiskt uttryck för dessa motsättningar.
Särskilt inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet var kritiken stark mot hela försvarsväsendet, och att bekämpa det var detsamma som att bekämpa klassamhället. Slagordet – som i Zeth Höglunds ”Det befästa fattighuset” från 1913 – var ”inte en man, inte ett öre till militarismen”; inställningen var snarast försvarsnihilistisk.
Alla i partiet ville inte gå så långt. Kritiken mot militarismen och kopplingen till klassamhället var genomgående, men de mer reformistiskt lagda ansåg det värt att försvara Sverige om landet skulle angripas, exempelvis av den gamla ärkefienden Ryssland. Alltså behövdes en militär organisation, om inte för annat så för att slippa drabbas av något annat lands arméer.
De här två linjerna, arbete för fred och nedrustning å ena sidan och ett militärt försvar mot angrepp på Sverige, har alltsedan dess löpt parallellt genom socialdemokratin. På partinivå har det aldrig varit fråga om antingen det ena eller det andra, utan om båda samtidigt. Däremot har väl en del företrädare för de olika linjerna sett dem som stridande mot varandra.
Under Olof Palmes tid var Sverige internationellt en stark röst för nedrustning, och likaså en aktiv internationell aktör för ökat bistånd till fattiga länder). Men parallellt med det uppgick de svenska försvarsutgifterna till tre till fyra procent av BNP. En påtagligt högre andel än i dag.
Ett starkt försvar, så starkt att priset för ett angrepp skulle bli så högt för en potentiell angripare att det verkade rejält avskräckande ingick nämligen i neutralitetspolitiken. Och bakom det, för den händelse sagda angripare inte skulle bli tillräckligt avskräckt, fanns plan B: en icke-offentlig överenskommelse om militärt stöd från USA. Som också hade intresse av att hejda denna tilltänkta angripare. Alltså Sovjetunionen.
Det heter ibland att neutralitetspolitiken var hyckleri, eftersom det fanns detta underhandssamarbete med USA. Men neutralitetspolitiken handlade inte om ideologi. Inte om neutralitet mellan demokrati och diktatur, inte heller om att med hjälp av neutraliteten kunna bli en stark röst i internationellt fredsarbete. Detta senare var en följd, inte anledningen.
Principen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var renodlat säkerhetspolitisk – att hålla Sverige utanför krig. Och plan B, det vill säga åtgärder för att skydda landet om vi trots neutraliteten ändå blev angripna, var också säkerhetspolitik. En ytterligare skyddsåtgärd om den första inte skulle räcka. Både hängslen och livrem, alltså.
Neutral är man mellan två eller flera utomstående parter. Så neutralitetspolitiken byggde på den grundläggande premissen att ett krig i Europa inte skulle beröra Sverige direkt. Genom att hålla oss utanför de två allianser (Nato respektive Warszawapakten), som kunde misstänkas bli de två stridande parterna skulle vi alltså också kunna hålla oss utanför krig. Men det går inte att vara neutral om man själv blir angripen. Och blir man det är det en fördel om man har möjlighet att få hjälp att avvärja attacken.
Den bedömning som gjorts är att Sverige nu inte på egen hand klarar detta utan behöver stöd från annat håll – och det enda egentligen möjliga är Nato.
Det är ungefär så man har att se de dubbla bottnarna i neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Och notera att detta inte på något sätt hindrade de samtidiga stora insatserna i freds- och nedrustningsarbetet. Beslutet att söka medlemskap i Nato är på samma sätt ett säkerhetspolitiskt beslut – inte något ställningstagande mot nödvändigheten av fortsatt arbete för fred och nedrustning. Och inte något hinder för det.
Men nu som då är det så att om det finns regimer i omedelbar närhet, typ Putin, som INTE är intresserade av fred, och man inte vill att den makten ska kunna utöva tvång i den ena eller andra formen mot oss, då behövs i avskräckande syfte ett starkt försvar. Den bedömning som gjorts är att Sverige nu inte på egen hand klarar detta utan behöver stöd från annat håll – och det enda egentligen möjliga är Nato. Hur stora de faktiska riskerna för Sverige är går inte att objektivt bedöma, men det gick inte heller på den tiden vi såg det som nödvändigt att på egen hand ha en mycket stark försvarsorganisation.
Vad som går att säga är att den säkerhetspolitiska situationen i Europa i dag är förändrad, och farligare. Hur vi ska hantera det måste bedömas med utgångspunkt i detta, inte i vad som var den bästa lösningen i ett helt annat läge med helt andra förutsättningar.
