Anne-Marie Lindgren: Moderaterna blundar för verkligheten

Enligt Svenska Dagbladets ledarsida inträffade den så kallade skattefridagen 17 juli. Med ”skattefridagen” menas att de inkomster vi har från denna dag går till oss själva, inte till stat och kommun (och regioner).

Påståendet är matematiskt fel, Skattekvoten är 40,4 procent, vilket innebär att den så kallade fridagen – om man nu alls ska använda termen – inträffade i slutet av maj, när 40 procent av året hade gått.

Dock, det är inte bara räkneförmågan som brister. Logiken är lika bristfällig. För det är ju inte så att det vi betalar i skatt är pengar som försvinner någonstans ut i det blå, utan att vi själva har någon glädje av dem. Det där vi sägs betala till stat, kommun och regioner är pengar som i stor utsträckning, förr eller senare, återgår till oss själva. 

Exempelvis i form av barnbidrag, pensioner eller sjukersättning. Eller i form av fri skolgång, kraftigt subventionerad barnomsorg, sjukvård till låga patientavgifter och subventionerad kollektivtrafik.

Om vi inte betalade det över skatten skulle vi få betala på annat sätt i form av höga avgifter eller försäkringspremier. En plats i grundskolan kostar – beroende på kommun – strax över eller strax under 100 000 kronor. En plats i barnomsorgen kring 125 000–130 000 kronor. Att vi skulle få mer pengar att använda till ökad privatkonsumtion, bara skatterna sänktes, är nonsens. Vi skulle bara få betala mer direkt över det egna kontot för det som vi i dag betalar via skatten.

Och en del skulle få lov att klara sig utan därför att de inte hade råd.

Det är det här sambandet – mellan skatteuttag och det som skatterna betalar – som Moderaterna aldrig vill låtsas om. Men som de borde pressa mycket mer på – inte minst med tanke på de stora brister i välfärdssystemen som deras tidigare skattesänkningar har skapat. 

Det är det här sambandet – mellan skatteuttag och det som skatterna betalar – som Moderaterna aldrig vill låtsas om. 

Nu påstås det råda vissa spänningar mellan statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson om möjligheten av nya stora skattesänkningar. Kristersson påstås vara tveksam (vilket i så fall hedrar honom), med tanke på de stora behoven inom den skattefinansierade sektorn. Svantesson säger, offentligt, att de behoven kan klaras med ”effektiviseringar”.

Hur stora kostnader är det då som ska effektiviseras bort?

Enbart inflationen innebär (hittills) kostnadsökningar för de kommunala välfärdstjänsterna med cirka 20 miljarder. Det handlar dessutom ”bara” om kostnaderna för befintlig verksamhet, och det är knappast okänt att där finns en del brister, exempelvis inom äldreomsorgen, som kräver nya, ökade resurser för att kunna rättas till. Inte mins med tanke på att antalet äldre ökar.

Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, beräknar att det till 2031 behövs cirka 34000 fler undersköterskor. Överslagsvis är det en ökad kostnad med nära 15 miljarder.

Ja, och så har vi ju en del kapacitetsproblem inom sjukvården också. Exempelvis konstaterar Myndigheten för vårdanalys att det fortfarande finns bemanningsproblem – läs: personalbrist – inom förlossningsvården.

Och vårdköerna är långa. I början av detta år hade fyra av tio patienter väntat mer än 90 dagar – vilket enligt reglerna ska vara maximal väntetid – på operation eller kontakt med specialläkare. Bara att få bort denna ”överväntan” torde kosta flera miljarder.

Försvaret ska byggas ut. Enligt regeringen ska anslagen öka från cirka 75 miljarder 2022 till 116 miljarder 2025, alltså +41 miljarder. Regeringens kriminalpolitik kräver, enligt Kriminalvårdsstyrelsen, en utökning av antalet fängelseplatser motsvarande en kostnadsökning på sju till tio miljarder årligen.

Någon som på allvar tror att den offentliga sektorn är så illa skött att det går att klara alla dessa kostnadsökningar med ”effektiviseringar”? Är det verkligen troligt att alla de kommunalpolitiker, som har att möta medborgarna oro, eller missnöje, med dagens brister i vården och omsorgen, skulle låtit ineffektivt skötta verksamheter förbli ineffektivt skötta? Är det inte snarare så att en del av problemen i välfärdssektorn handlar om att man tvingats ”effektivisera” – det vill säga minska på personalen – så hårt att det faktiskt gått ut över kvaliteterna?

Välfärdstjänster är personalkrävande. Det betyder att enda sättet att åstadkomma stora kostnadssänkningar är att minska på personalen. Det kan man göra genom att ta bort vissa arbetsuppgifter eller genom att göra det svårare att få del av tjänsterna. Eller genom olika former av uppdelade arbetsscheman (”delade turer”, ”hyvling”) eller olika former av lösa anställningar där personal kan hämtas in med kort varsel. Det minskar ofta kontinuiteten i jobbet, det sliter ut personal och det leder i sin tur till sjukskrivningskostnader.

Och sämre kvalitet i verksamheterna.

Om Svantesson har några hittills hemliga recept på hur jättestora effektiviseringar kan göras utan att det går ut över sådant som personalkvalitet eller arbetsmiljö, och som inte kräver jättestora investeringar i personalersättande teknik så bör hon lägga fram dem omgående.

Annars är slutsatsen att hon blundar stenhårt för verkligheten – för att den inte råkar passa hennes ideologi.