Anne-Marie Lindgren: Moderat vilsenhet är ett problem för hela samhället

När M bestämde sig för att samarbeta med SD var det i förmodan att SD i samarbetets namn skulle underordna sig det vanliga (höger)borgerliga tänkandet. Det var en rejäl felbedömning, byggt både på en oförståelse för vad SD faktiskt står för och på ett överdrivet förtroende för det effektiva och slagkraftiga i de egna politiska förslagen.

Idén var uppenbart att deras stora förbättringar för att ”få ordning på Sverige” skulle få det egna väljarstödet att öka, och SDs minska.

M tänkte alltså använda SD som en hävstång för att öka sitt eget väljarstöd, för att sedan kunna släppa hävstången.

Dagens opinionsmätningar visar det motsatta: det är SD som vunnit på samarbetet. Övriga partier har alla förlorat, och det rejält.

Det M inte begrep var att SD har en egen agenda, skild från borgerlighetens. Om M hade tänkt använda SD som hävstång för moderat politik är SDs strategi densamma, fast tvärtom: Tidösamarbetet är en hävstång för att nå en egen ledande position i svensk politik. Som inte kommer att följa liberala uppfattningar om rättssäkerhet och fritt, mångfacetterat debatt- och kulturklimat.

Tilltron till den egna politikens förträfflighet var lika felaktig som bedömningen av SD.

All denna tafflighet visar på ett mer djupgående problem. Nämligen en villrådighet inför en verklighet, som inte stämmer med vare sig de egna ideologiska föreställningarna eller de ekonomiska intressena bakom dem.

Anne-Marie Lindgren

Oförmågan att infria de egna, illa underbyggda vallöftena om energistödet har visat på detta. Kritiken mot den otillräckliga uppräkningen av statsbidragen till skolan, vården och omsorgen likaså, liksom flatheten inför inflationsproblemen. Regeringen har helt enkelt inte gett intryck av vare sig kompetens och handlingskraft – på tvärs, alltså, mot valrörelsens självsäkra slagord, fortfarande upprepade på Moderaternas hemsida, ”nu får vi ordning på Sverige”.

All denna tafflighet visar på ett mer djupgående problem.

Nämligen en villrådighet inför en verklighet, som inte stämmer med vare sig de egna ideologiska föreställningarna eller de ekonomiska intressena bakom dem.

Moderaterna grundades som Allmänna valmansförbundet 1905, med Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) som en av initiativtagarna. Partiet blev och har under sina olika namn fortsatt att vara en hybrid mellan konservativ kultursyn och liberal ekonomisyn. Det förra är arvet från förstakammarhögerns godsägare och höga ämbetsmän, det senare ett arv från de företagarintressena i ledningen för SAF.

Det marknadsliberala skiftet i politiken från 1980-talets slut passade oerhört väl ihop med just företagar- och arbetsgivarintressen: avregleringar, sänkta kapital- och företagsskatter, mindre utrymme för ekonomisk politik, tillträde till den stora sektorn av skattefinansierad produktion, och så vidare.

I praktiken sattes likhetstecken mellan ”marknad” och kapitalintressen. Det stämmer inte med den marknadsekonomiska modellen, som förutsätter balans mellan säljare och köpare. Det kan översättas med att intressena inte sammanfaller; därför får producentintressena inte dominera över andra.

Det brukar marknadsliberalismens politiska företrädare ofta glömma.

De ”marknader” som skapats de senaste decennierna har på flera sätt försvagat motvikterna mot kapitalintressena. Stora balansbrister av det slag som inte stämmer med modellen har uppstått.

Det förklarar mycket av den problematiska utveckling som följt. Och som fått ett växande antal ekonomer att förorda vad som i praktiken är en återgång till socialdemokratiskt färgad politik. Där staten tillmäts en större roll, inflytande för de anställda betonas och en ny punkt tillkommer, hårdare miljökrav som kräver mer av politik och mindre ”marknad”.

Ny- och marknadsliberalismen byggde ofta på beräkningsmodeller av hur åtgärder som jobbskatteavdrag, försämrad arbetslöshetsersättning och upphandlingskonkurrens skulle fungera. Den nya ekonomiska debatten utgår i stället från empiri, det vill säga helt enkelt från statistiken över resultaten. Som blev något helt annat än vad beräkningsmodellerna förutskickade.

Allt detta kräver omprövning av moderat politik, om det ska fungera för att, som många moderater säger sig ha som mål, ”lösa samhällsproblem”.

Problemet här är att så mycket av deras tilltänkta lösningar styrs av värderingar, och inte minst intressen, som drar åt fel håll – och ofta nog bidragit till att skapa de problem man vill lösa.

Den sortens omprövningar det kräver är svåra. Att Moderaterna skyggar för den är i sig begripligt.

Men det innebär dessvärre att de fortsätter driva en politik som varken är effektiv eller ens relevant. Ännu ett jobbskatteavdrag ökar inte sysselsättningen, inte heller ett högre tak för rutavdraget. Möjligheten att sätta högre hyror kommer inte att öka ett bostadsbyggande som sjunker därför att alldeles för få har råd att betala ens de hyror som krävs i dag.

”Bidragstak” för arbetslösa gör dem inte mer anställningsbara, men riskerar att driva ut fler personer på den svarta, eller kriminella marknaden. Borttagen momsredovisning för småföretag gör det bara ännu enklare än i dag att utnyttja företag som brottsverktyg.

Moderaternas vilsenhet inför verkligheten har blivit ett samhällsproblem.