Anne-Marie Lindgren: Mellan drömmen och slitet skapas all politik

”Politik är att vilja” – det är ett av de mest kända citaten av Olof Palme. Kanske inte lika känt, fast han använde det lika ofta, är hans konstaterande att ”politik är det möjligas konst”. Spänningen mellan det möjliga och det önskvärda – ”någonstans mellan drömmen och slitet” för att fortsätta citera Palme – formar all politik. 

Jag vet. Jag växte upp i ett politiskt och fackligt aktivt hem i arbetarstaden Norrköping, på det 1950-tal när allt det partiets pionjärer drömt om tycktes vara på väg att förverkligas. Jag var ung – och så där tämligen vänster – på de röda 60- och 70-talen när det kändes som att både politisk och social demokrati var erövrade, och det tredje och avgörande steget, det mot ekonomisk demokrati, skulle precis tas. Jag vandrade mellan regeringskansli och S-tidningar på de 80- och 90-tal, när allting blev mindre möjligt och socialdemokratin mest fick ägna sig åt krisbekämpning. Jag ägnade 00-talet åt ett antal rapporter om problemen med de marknadslösningar som ersatt politiken som metoder att förbättra samhället, men som inte gjorde det. Och som ändå inte gick att rubba.

Så jag har lärt mig en hel del om spänningen mellan det möjliga och det önskvärda. Ibland är avståndet inte så stort. Ibland kan det kännas överväldigande.

Nu växer kritiken mot marknadstänkandet, eftersom mycket av de utlovade fördelarna uteblivit samtidigt som segregation och ekonomiska klyftor vuxit. Ekonomer börjar ifrågasätta tesen att ekonomisk tillväxt kräver ojämlikhet. Klimatfrågan gör det allt mer tydligt att den bara kan hanteras med hjälp av övergripande politiska beslut.

Socialdemokratin växer i väljaropinionen, i Norden, i Tyskland. I höstens svenska val gick alla de forna allianspartierna tillbaka; traditionell borgerlig politik har tappat attraktion. Det finns uppenbart öppningar för ett nytt tänkande än de senaste decenniernas om relationen mellan politik och marknad, om statens roll för ekonomin och om jämlikhetens betydelse.

Men det handlar sannerligen inte om någon enkel promenad i parken. Det finns motkrafter, för det första. De tunga ekonomiska intressena bakom marknadstänkandet lever i högönsklig välmåga. Nya högerpopulistiska missnöjespartiet med grumlig underliggande ideologi har gjort starka inbrytningar i väljarkåren. 

De yttre villkoren för politiken är, för det andra, annorlunda än på folkhemmets tid. Miljö- och klimatfrågorna gör att vi inte lika självklart som då kan satsa på ekonomisk tillväxt för att betala nya reformer. Klimatpolitiken kräver flera förändringar i etablerat ekonomiskt tänkande, i  frågorna kring statens roll i ekonomin och kring reglerna för företagsamheten.

Klassmönstren är annorlunda än för 50 år sedan och samhället är över huvud taget mer heterogent, mer differentierat. Behov och önskemål vad gäller välfärdssektorn är inte lika gemensamma som de varit, och att hitta lösningar som svarar mot behoven både av differentiering och likvärdighet – och som alla följaktligen är beredda att betala skatt för – är inte alldeles enkelt.

Ett liknande exempel är de hårdnande arbetsvillkoren, på vissa håll ren proletarisering, inom servicesektorn. För socialdemokratin är det självklart att den utvecklingen måste vändas, men haken är förstås att det kommer att göra tjänsterna dyrare. Vilket inte självklart kommer att mötas med gillande från de numera rätt stora grupper som använder sig av dem (och som, bör erkännas, åtminstone till vissa delar behöver dem för att underlätta en pressad vardag).

Hur förhåller sig våra klassiska värderingar och vår klassiska samhällsanalys till denna nya verklighet och dessa nya spänningar mellan det möjliga och det önskvärda?

Media, både nya och gamla, spelar en mycket större roll för opinionsbildningen och påverkar den politiska dagordningen. Bakom media, både de gamla och de nya, finns starka ekonomiska intressen med stora möjligheter att osynligt styra och påverka tänkandet, samtidigt som de nya medieformerna ger stora möjligheter att sprida falsk information, konspirationsteorier och hatpropaganda. Villkoren för det demokratiska samtalet har förändrats.

För det tredje finns det en del att rätta till. Regelverket för privata etableringar inom välfärdssektorn behöver kraftigt förändras, skattesystemet är ett lapptäcke som spricker i sömmarna och finansieringen av välfärdssektorn en rejäl huvudvärk.

Hur förhåller sig våra klassiska värderingar och vår klassiska samhällsanalys till denna nya verklighet och dessa nya spänningar mellan det möjliga och det önskvärda? Att slå fast principer som jämlikhet, solidaritet och demokrati kan vi göra utan att tveka, men vad betyder det, och vad kräver det, i dag?

Om det kommer jag att resonera i ett antal analyser i AiP under denna vinjett.