Anne-Marie Lindgren: Marknaden håller inte måttet vid en samhällskris

Covid-19 är, om jag förstått det rätt, som många influensavirus. I normalfallet orsakar det ett inte alltför svårt sjukdomsläge under en inte särskilt lång tid. Men det kan vara farligt för grupper som av andra skäl än styrkan i själva viruset har svårt att klara en infektion, i huvudsak äldre personer och personer med underliggande andra sjukdomar.

Så problemet, rent medicinskt, är inte virusets farlighet. Problemet är att det är en helt ny variant. Ingen i befolkningen har någon immunitet, och inget vaccin finns utvecklat.

Det betyder att väldigt många kan bli sjuka, och bli det samtidigt.

Ur det följer att belastningen på sjukvården kan bli större än vad det finns vårdkapacitet för. Och att sjukfrånvaron i arbetslivet kan bli så hög att ett antal verksamheter helt enkelt inte kan upprätthållas.

Och som alla väl vid det här laget vet är lösningen på detta – i vården och i arbetslivet – att försöka få smittspridningen att gå långsammare. Och i bästa fall dämpa den något.

Men det handlar alltså inte om att kunna stoppa smittan och få den att försvinna. Har den väl fått fäste är det uppenbart omöjlig att hejda den – inte när mycket stora grupper är mottagliga för den och det inte finns något vaccin. Här får man helt enkelt dra efter andan och trösta sig med att sjukdomen i normalfallet inte är så svår att ta sig igenom.

Det som måste göras är att så långt möjligt skydda dem som tillhör någon riskgrupp. Kan man klara det, och kan man sprida ut sjukdomsfallen över en längre tid, är problemet i fortsättningen inte så mycket ett medicinskt som ekonomiskt. Och därmed politiskt.

För de stora skadorna Covid-19 kan ge, de handlar om ekonomin, om jobben och människors försörjningsmöjligheter. Effekterna börjar redan synas – folk har varslats om uppsägning, timanställda kallas inte längre in, många företag börjar känna av ekonomiska svårigheter och finansmarknaderna bär sig lika huvudlöst åt som alltid.

Och det får nog ses som sannolikt att de nya rutiner som drivs fram av strävandena att undvika smittan – som att videokonferenser får ersätta resor, eller att (ännu) fler handlar över nätet än i butik – kommer att åtminstone delvis bli bestående när smittriskerna är över. Helt enkelt för att de kan vara ekonomiskt rationella.

Vilket förstås påverkar både detaljhandeln och flygbolagen. Jobb kommer att växa fram i nya branscher men det är omställningar som tar tid. Över huvud taget finns det skäl att räkna med att det kommer att ta tid att räta upp ekonomi och sysselsättning igen – och att redan börja tänka över hur vi ska möta det.

Vår svenska regering har varit föredömligt snabb med ett bra åtgärdspaket mot de omedelbara svårigheterna för produktionslivet. Samtidigt är det omöjligt att överblicka hur de mer långsiktiga svårigheterna kommer att se ut, och vad som kommer att vara bästa sättet att handskas med dem.

Anders Borg, alliansregeringens forne finansminister, kommer med det vanliga borgerliga receptet, ett nytt jobbskatteavdrag för att stimulera konsumtionen. Effekten av det får anses som tvivelaktig, med tanke på att folk i oroliga tider med risk för arbetslöshet brukar välja att spara pengar snarare än att köpa upp dem. Om man vill stimulera ökad konsumtion är det, med tanke på risken för ökad arbetslöshet, mer effektivt att höja arbetslöshetsersättningarna. De är så låga i dag att varje höjning tämligen garanterat kommer att gå till mer inköp.

Statens möjligheter att kompensera för de ekonomiska problem som är ett uppenbart hot är inte obegränsade. Pengarna måste användas effektivt, det vill säga insatser som direkt skapar jobb – inte insatser man bara hoppas ska göra det. Och helst till satsningar som behövs även av andra skäl – som klimatomställning, eller bostadsbyggande.

Men utöver det tränger en annan fråga på: nödvändigheten att tänka om en hel del när det gäller de senaste decenniernas marknadsliberalism. Att konstatera det är inte att politisera en medicinsk fråga – det handlar om att dra slutsatserna av de enorma effekter som en egentligen relativt ofarlig smitta håller på att få för hela samhällsorganisationen.

Visst ska vi utvärdera hur krisberedskapen egentligen sett ut, men då kommer vi inte undan att granska det ekonomiska tänkande som lett till att vi har en för slimmad sjukhusorganisation. Eller att beredskapslagren av sjukvårdsmaterial uppenbart varit för små – något som hänger ihop både med penningbrist och med en faktisk uppfattning att man inte ska ha stora lager.

Frankrikes president Emanuel Macron konstaterade i ett tal till nationen att det är dags att ifrågasätta den utvecklingsmodell som dominerat i världen de senaste decennierna och som nu avslöjats med alla sina tillkortakommanden. Att delegera till marknaden sådant som livsmedelsförsörjning, sjukvård och kapaciteten att trygga själva livsvillkoren kallar han galenskap.

Och då hör det ändå till saken att Macron brukar betecknas som liberal…