Anne-Marie Lindgren: Man får inte kompromissa med demokratiska principer

Det vilar något trött och energilöst över dagens moderater och den regering de leder.

Kontrasten är stor mot Moderaternas valaffischer. En bistert blickande Ulf Kristersson förklarade att nu tänkte M få ordning på Sverige, och en lätt spydig Elisabeth Svantesson förklarade att det som den socialdemokratiske finansministern inte klarat, det åtog hon sig att ordna mycket snabbt.

Hittills har regeringen inte hunnit får riktig ordning på de egna löftena om energiprisstödet, och vad gäller övriga vallöften har de ajournerats på obestämd tid. Först måste det nämligen bli ordning på inflationen, och det kräver att regeringen inte gör någonting alls – bokstavligen. Inte minst Elisabeth Svantesson är mycket tydlig med att ingenting vare sig kan eller får göras just nu.

Kontrasten är stor också mot de reinfeldtska moderater, som tog 42 (!) nya mandat i riksdagsvalet 2006 och stormade in i Regeringskansliet med ett valprogram fullt av förslag som verkade fräscha, moderna och effektiva mot problemen med sysselsättningen och resurserna till välfärden. Förslag som omgående och i snabb takt omvandlades till regeringspropositioner och riksdagsbeslut.

Så där väldigt fräscha och moderna var i och för sig inte idéerna i propositionerna. De handlade, för det första, om kraftiga skattesänkningar, och sänka skatter har Moderaterna velat ända sedan de hette Högerpartiet. Det handlade, för det andra, om kraftiga försämringar av socialförsäkringarna, och dem har Moderaterna/högern alltid varit emot, och med samma argument – folk blir lata av att ”leva på bidrag”.

Dessa klassiska konservativa åsikter sammanföll i 00-talets början med de förhärskande marknadsliberala teorierna om ekonomiska incitament som politiska styrmedel. Och det var med denna retorik i tidens anda som de gamla idéerna kunde säljas in som nya och moderna.

Kanske är det där förklaringen till dagens moderata vilsenhet egentligen ligger.

För de där idéerna om att skattesänkningar och sänkta ”bidrag” skulle få sådan fart på produktion och sysselsättning att skatteintäkterna rent av skulle öka, de höll ju inte. Det skedde inga underverk med sysselsättningen, långtidsarbetslösheten snarast ökade, och skattesänkningarna ledde till att välfärdssektorn fick allt större brister.

Det betyder i och för sig inte att M har övergett sina klassiska idéer vare sig om skatter eller sociala försäkringar, de är alltför djupt förankrade i både ideologi och ekonomiska intressen för det. Men retoriken från 2006 är inte längre gångbar, idéerna är inte längre några valvinnare.

I stället har M fallit tillbaka på klassiska högerfrågor som kriminalitet och migration. Med tillägg av mer kärnkraft som en räddare undan alla besvärliga miljöhänsyn som kräver litet hårdare statlig styrning av företagen, litet andra transportsystem och förändringar i en del levnadsvanor.

Det är lätt, frestande lätt till och med, att vara ironisk kring allt detta, och alldeles särskilt då att illustrera regeringens olika förklaringar till varför den gör ingenting med alla löftena på valaffischerna om allt som skulle göras inom hundra dagar eller ibland fortare ändå.

Men egentligen är det inte roligt. Det är både sorgligt och oroande.

Det är sorgligt därför att det speglar en idéfattigdom, en oförmåga att vidareutveckla den egna ideologin med hänsyn till verklighetens förändringar. Dagens hårda koppling till marknadsliberala tankegångar hör inte självklart ihop med konservativa idéer (konservatismen formulerades ju ursprungligen som en motideologi mot den framväxande liberalismen), och från traditionellt konservativa utgångspunkter skulle det mycket väl vara möjligt att ompröva synen på, exempelvis, vinst som styrmedel inom skolan. 

En omprövning av hela incitamentstänkandet i riktning mot mer socialkonservatism skulle på samma sätt möjliggöra en mer realistisk debatt (och med det en mer rationell politik) när det gäller synen på ”bidrag”. Och på nödvändigheten att inte bara kräva av folk att skaffa sig jobb, utan också att rusta dem för att faktiskt kunna få jobb.

Idéfattigdom hos Moderaterna är utöver att vara sorglig också oroande, för att inte säga hotfull. För det betyder uppenbart att M inte på allvar har någonting att sätta emot det parti, Sverigedemokraterna, som faktiskt har en egen ideologisk linje och driver den mycket medvetet – och med åtskilliga inslag som inte går ihop med den liberala demokratins principer. Tidöavtalet innehåller ett antal punkter som är, försiktigt uttryckt, tveksamma från rättssäkerhetssynpunkt, och rättssäkerhet är ett fundamentalt krav för demokratin. Att Moderaterna, med sin tradition av vaktslående kring det rättsligt korrekta, faktiskt inte riktigt verkar ha förstått vad de i själva verket gått med på är både nedslående och bekymmersamt.

Demokrati kräver kompromisser, och de kan ibland ha karaktären av ren byteshandel: det ena partiet får igenom ett favoritprojekt mot att det andra får igenom ett av sina, utan att de två projekten har något med varandra att göra. Men man får vare sig byta bort eller kompromissa med demokratiska principer!