Anne-Marie Lindgren: M-politiken försvårar ansvarstagandet

1884 motionerade liberalen Sven Adolf Hedin om en utredning om behovet av en olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare. En utredning blev det, men det enda den ledde till var en lag om skydd mot yrkesfara. Några försäkringar blev det inte. Riksdagens konservativa majoritet ansåg att det skulle inverka menligt på arbetarnas vilja att med eget sparande ta ansvar för sin försörjning. Att den tidens arbetarlöner inte gav några som helst marginaler för sparande låtsades man inte om.

Mönstret går igen hos de nya Moderaterna. Det har två komponenter.

Den ena är att ”bidrag” gör folk slöa och lata och får dem att sluta anstränga sig.

Den andra är att svårigheter att försörja sig bara beror på bristande ambition hos den som är fattig, sjuk, eller arbetslös. Att det skulle finnas yttre omständigheter som enbart viljan inte rår på, det låtsas man inte om.

Genom sitt förnekande av de yttre villkorens roll hamnar Moderaterna, paradoxalt nog, i en politik som direkt försvårar för den enskilde att ta det där ansvaret som M kräver.

Ett tydligt exempel är den nedrustning av vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen, som alliansregeringen genomförde 2006. Enligt M räckte det ju nämligen med att de arbetslösa sökte jobb mer intensivt, så skulle de också få det. Det behövdes inga möjligheter att bättra på de brister i kvalifikationerna, som var det viktigaste skälet till svårigheterna att få anställning.

[blockquote author=”” pull=”pullright”]Det är samma idé: Folk blir lata av ”bidrag”, men med ekonomisk press skaffar de genast arbete. [/blockquote]

Nu tycker M att nyanlända inte ska få full tillgång till välfärdssystemen förrän de har arbete och inkomster. Det är samma idé: Folk blir lata av ”bidrag”, men med ekonomisk press skaffar de genast arbete. Att metoden gravt misslyckades med att häva arbetslöshet och stigande sjuktal låtsas man, som vanligt, inte om. Det är i och för sig oklart vilka delar av välfärden som ska dras in. Vad gäller socialförsäkringarna verkar M ha missat att folk kommer in i dem först när de har arbete och inkomster. Utan jobb har man bara ett visst grundskydd – som dessutom inte är kravlöst.

Visst kan man dra in även grundskyddet – men då får ju bara kommunerna ta kostnaden i stället, i form av försörjningsstöd. För M kan väl inte mena att vi ska låta arbetslösa nyanlända svälta ihjäl?

Ska barn inte få gå i skola? Gynnar det integrationen? Ska de inte få vara i förskolan? Underlättar det för föräldrarna att få arbete? Ska nyanlända inte ha rätt till sjukvård? Alldeles bortsett från det orimliga i att vägra folk vård för att de inte har jobb uppstår onekligen frågan på vilket sätt det underlättar möjligheterna att få jobb.

Visst, det blir finansiella problem, när antalet som har rätt till välfärdsåtgärderna ökar utan att antalet som betalar in till dem ökar i motsvarande grad. Den höga flyktinginvandringen 2015–2016 innebär en stor ökning av antalet mottagare, som inte slår igenom som ökat antal inbetalare på länge.

På den punkten är det bäst att vara tydlig. Erkända problem går att hantera i opinionen, medan problem man försöker tysta ner skapar misstro – och gynnar precis de krafter man ville undvika genom tigandet.

Men man ska också vara mycket tydlig med att det är kontraproduktivt med den typ av åtgärder Moderaterna antyder. De gynnar inte integrationen, de skadar den.

Och drar på oss långsiktiga problem.

För det är inte så enkelt som att en nyanländ bara kan kliva ut på den svenska arbetsmarknaden och skaffa sig jobb. Vilket Moderaterna, på tvärs mot alla erfarenheter, låtsas tro. Det brister i språkkunskaper. Det brister ofta i utbildning. Det brister i nätverk.

Det tar tid att förändra. Vi kan göra en del för att korta tiden. Men det handlar inte om att dra in sociala rättigheter.

Då skapar vi parallellsamhällen där människor får bygga sina egna skyddssystem, i släktgrupper, i religiösa samfund, i etniska enklaver – med andra regelverk än det omgivande samhällets.

Och vi ställer människor vidöppna för exploatering när oseriösa företag tar chansen att utnyttja människor utan valmöjligheter.

Vilket intresse har vi av allt detta?

Noll.