Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Lösningen är varken penningpolitik eller finanspolitik

Ekonomin är ett synnerligen rörligt, och rörigt, system, där en och samma åtgärd kan få mycket olika effekt, beroende på hur aktörer, konjunkturer och övrig politik ser ut.

Det har länge varit en etablerad föreställning att handel och ekonomisk integration mellan olika länder minskar riskerna för krig. Är länder ömsesidigt ekonomiskt beroende har de rena egenintressen av att också hålla fred med varandra. Ett av de centrala skälen bakom bildandet av det som så småningom blev EU var som bekant att få stopp på de eviga krigen mellan Frankrike och Tyskland.

Så det ryska anfallet mot Ukraina har inte bara lett till stora säkerhetspolitiska omprövningar. Utan också till en debatt som ifrågasätter teorin om den ekonomiska integrationens fredsskapande betydelse. Just Tysklands linje har länge varit att söka binda Ryssland till EU-länderna genom ökat handelsbyte; den politiskt omstridda, och nu stoppade, gasledningen Nordstream 2 från Ryssland till Tyskland var ett av uttrycken för det.

I dag är linjen snarare att minska den ekonomiska integrationen med Ryssland, som en metod att stoppa den militära aggressionen. I det omedelbara perspektivet handlar det om rena sanktioner och på längre sikt om att kraftigt minska importen av rysk gas och rysk olja. För den ökade handeln med Ryssland innebar ju inte att den ryska regimen blev fredligare och mer samarbetsinriktad. Tvärtom kan ju exportintäkterna ses som ett medel att finansiera kriget i Ukraina.

Dock, teorin om ekonomiskt samarbete som fredsskapare stämmer onekligen för EU:s vidkommande. Kanske ska man dra slutsatsen att politisk viljeinriktning spelar roll för effekten? Att ekonomiska incitament kan styra åt olika håll, beroende på vilken omgivning de verkar i?

Det känns faktiskt sannolikt. Och till och med som en slutsats som kan vidgas till fler områden – ekonomiska åtgärder och ekonomiska styrmedel fungerar inte fritt från samhället i övrigt, och vilka effekter de får beror på hur de samspelar med, eller motverkar, andra faktorer i detta samhälle.

Vilket för över till frågan om det är fler ekonomiska utsagor som, med hänsyn till ett antal förändringskrav i dagens samhälle, kan behöva ses över.

Det är många aktörer som rör sig i det som kallas det ekonomiska livet, med olika syften och olika inbördes styrka. Styrkeförhållandena kan skifta, beroende på den tekniska utvecklingen eller på politiska beslut, yttre faktorer kan minska eller öka i betydelse, demografiska förändringar påverkar både arbetskraftsutbudet och försörjningskvoten, och så vidare.

Det kan också beskrivas som att ”ekonomin” är ett synnerligen rörligt, och rörigt, system, där en och samma åtgärd kan få mycket olika effekt, beroende på hur aktörer, konjunkturer och övrig politik ser ut. Det som var en bra metod vid en viss tidpunkt, under vissa omständigheter, är det inte självklart vid en helt annan tidpunkt, med andra villkor.

Ett aktuellt exempel är dagens snabbt stigande inflation.

Det traditionella receptet mot stigande inflation är räntehöjning, för att dämpa efterfrågan och med det bryta prisstegringarna. Om prisstegringarna främst drivs av inhemska faktorer kan räntehöjningar få effekt, men knappast när det som i dag handlar om omvärldsberoende förändringar, typ stigande energipriser. Som dock inte lär sjunka för att räntan höjs…

Snarare är väl risken att stigande energipriser i kombination med höjda räntor innebär en kostnadschock för näringslivet som inte är så bra för sysselsättningen. Den penningpolitiska teorin, och en del andra teser också, är inte gjord för en situation där det råder faktisk brist på centrala insatsvaror för produktionen, typ energi.

Det är inte på något sätt självklart att de som har råd med det högre priset är de som behöver varan bäst.

Enligt marknadsekonomisk teori ska brister hävas genom stigande priser, som får en del av efterfrågan att falla bort, varpå de stigande priserna i sin tur ska locka fram fler producenter, så att utbudet ökar igen (och priserna sjunker). Men när det handlar om real brist, där det åtminstone för viss tid framåt inte går att öka produktionen, då hjälper inte högre priser för att få fram mer av den efterfrågade varan. Det höga priset blir bestående. Vilket betyder att ett antal personer, eller företag, som inte kan betala det högre priset, blir utan.

Det är inte på något sätt självklart att de som har råd med det högre priset är de som behöver varan bäst. Handlar det om en för både företag och hushåll så central vara som energi är priset en mycket dålig fördelningsmekanism, vare sig man ser det näringspolitiskt eller socialt.

Så när vi nu för relativt lång tid framöver har att räkna med högre energipriser är det varken penningpolitik (=ränteförändringar) eller finanspolitik som behövs. Generella subventioner, typ dem på bensin som nyss beslutats, kan för all del hålla nere priset för konsumenterna, men tar utrymme från andra åtaganden, och är dessutom inte önskvärda med tanke på klimatmålen.

Snarare handlar det om åtgärder som fördelar om kostnaderna på ett sätt som skyddar jobb och viktig produktion. Samt, förstås, åtgärder som minskar energibehoven. I dagens läge framstår borgerlighetens nedröstande av stödet till energieffektivisering i hyreshus som ännu mer obegåvat än vad det var redan då…