Anne-Marie Lindgren: Liberalerna kan inte stoppa SD-inflytande

Moderaternas hårda satsning på frågor kring lag och ordning var självklart tänkt att slå mot Socialdemokraterna. Någon överströmning från vänster-/centerblocket till högerblocket verkar dock inte ha skett; det som hänt är främst att väljare inom detta högerblock rört sig från M till SD.

Samtidigt tappar M väljare till L – kanske sådana som inte är helt bekväma med det allt öppnare samarbetet mellan M och SD. Och som därför väljer att gå till L i förhoppningen att L ska neutralisera SD-inflytandet på den tilltänkta borgerliga regeringen. Samarbetet med SD har med andra ord lett till väljarförluster åt två håll och det märks att Kristersson är pressad av frågan. Senaste budet är ett tydligt nej till att ha med SD i en borgerlig regering.

För det är den enkla sanningen, som varken M, L eller KD kommer undan: Utan SD ingen möjlighet till borgerlig regering.

Nu är det avgörande inte om SD får ministerposter i en regering Kristersson eller inte; det avgörande är vilket inflytande de kommer att få. Och det inflyttandet kommer att bli stort – oavsett vad Kristersson lovar eller inte lovar, och oavsett hur mycket L låtsas tro att de kan blockera det. För det är den enkla sanningen, som varken M, L eller KD kommer undan: Utan SD ingen möjlighet till borgerlig regering.

För SD är inte det överordnade målet regeringsposter; det överordnade målet är en regering som driver SDs linje i kultur-, migrations- och kriminalpolitiken. Detta kommer självklart att vara priset för SDs stöd för en regeringsbildning. Talespersoner för SD säger att partiet ”inte kommer att sälja sig billigt” och att de kräver ett tydligt kontrakt med mycket konkreta punkter, med de tilltänkta regeringsbildarna.

Med tanke på att Moderaternas respektive SDs politik på de nämnda områdena är till förväxling lika lär kontraktskrivandet inte vålla några problem. Sannolikheten att KD skulle resa några invändningar känns försumbar.

Vad Liberalerna kan göra för att ändra detta är svårt att se. Deras förhandlingsposition är svag. De har troligen tänkt sig att som tungan på vågen vid själva regeringsbildningen pressa fram eftergifter från övriga högerpartier. Men det kortet har de själva spelat bort, genom Johan Pehrsons nyliga ”nej tack” till ett samarbete med S.

För förutsättningen för att ett vågmästarparti ska kunna ta politiskt betalt för sitt stöd till en viss regering – det är förstås att partiet samtidigt är berett att stödja en annan regering. Vilket L helt uppenbart inte är.

Och själv undrar jag om Liberalerna faktiskt förstått att problemet i dag inte är bara SDs inflytande – utan just att både M och KD själva förflyttat sig längre högerut och på många punkter ligger mycket nära SD. Moderaterna under Ulf Kristersson är inte Nya Moderaterna från alliansregeringens tid. Den liberalkonservatism Alliansens moderater ansåg sig stå för har blivit uteslutande konservativ, viktiga liberala inslag har försvunnit och de rent repressiva inslagen i partiets politik tar större plats. Dessutom verkar klimatförnekelsen ha vuxit.

Så man skulle kunna säga att det inte enbart är en fråga om att begränsa SDs inflytande i en eventuell M-KD-regering – utan också att begränsa inflytandet från M och KD. Det låter inte så där väldigt enkelt att genomföra…

Begreppet ”liberal” används flitigt i dagens debatt, men i likhet med många andra etiketter är den faktiska innebörden ofta luddig och oprecis.

Jag studsade faktiskt när jag såg en videosnutt från L där ”betyg från årskurs sex” åberopades som en liberal reform, fullt i klass med 1842 års folkskolereform. Man kan ha många åsikter om betyg, men att de skulle vara det ideologiska uttrycket för liberalismen är att ta i.

Dock, man brukar göra en distinktion mellan socialliberalism och marknadsliberalism. Mig förefaller det som att L i dag mest står för det senare, och då i den tolkning som blivit den vanliga sedan 1990-talet. Nämligen att ”marknad” är detsamma som tillgodoseende av företagarintressena. Med den tolkningen hamnar L på samma sida som Moderaterna. Trots kritiken mot samarbetet med SD. Den starka ideologiska – och intressebestämda – kopplingen till det privata företagandet blir i stället avgörande.

Det finns bara ett sätt att stoppa SD från inflytande över regeringspolitiken, och över huvud taget stoppa dagens pågående högervridning inom stora delar av borgerligheten. Och det är att riksdagen får en majoritet av partier som inte behöver stöd från SD för att skapa ett tillräckligt regeringsunderlag. De partierna behöver självklart ha tydliga och trovärdiga förslag i den fråga som nu får SD att växa (och som förvisso står för ett allvarligt samhällsproblem), kriminalpolitiken. Men det räcker inte ensamt för att vinna valet.

För socialdemokratins del ligger möjligheterna att ta nya väljare, inte bara hindra ett tapp till andra partier, i de klassiska S-frågorna: den sociala välfärden, sysselsättningen, och en rättvis fördelningspolitik. Vilket alltsammans är frågor som blir extra aktuella nu när stigande energi- och livsmedelspriser skapar risker för både välfärden, jobben och den rättvisa fördelningen.