Anne-Marie Lindgren: Liberala väljare gillar inte SD-samarbetet

En gång för mycket länge sedan var den stora skiljelinjen mellan arbetarrörelse och borgerlighet synen på privat ägande och företagande. Arbetarrörelsen ville förstatliga det. Borgerligheten ville ha allting i privat ägo.

Den skiljelinjen är borta, också sedan länge. För socialdemokratin är inte ägandeformen det centrala, utan formerna för inflytande över ekonomin: vem ska bestämma reglerna, vilka intressen måste vägas mot varandra, hur förhindra att starka ekonomiska grupper exploaterar de mindre starka? 

Svaren säger att produktionen inte kan få styras uteslutande av kapitalägar- och arbetsgivarintressen. Klimat- och miljöhänsyn, säkra arbetsmiljöer och rimliga arbetstider är några exempel på att mer än enskilda vinstintressen måste vara styrande, om resultaten ska bli samhällsnyttiga. Det betyder att det behövs både politiskt beslutade regelverk, och starka fackliga organisationer med förhandlingsrätt.

Vilket förstås kan ses som ingrepp i det privata ägandet, eftersom det tar bort de privata ägarnas absoluta frihet att bestämma över arbetslivets villkor. Så i praktiken har den gamla konfliktlinjen om ägandet blivit till en konfliktlinje om samhälleliga regelverk och fackligt inflytande.

Regler kan förstås vara onödigt detaljerade eller mindre rationella i förhållande till sitt syfte, och det är nödvändigt med löpande granskning av hur väl regelverken faktiskt fungerar. Men i takt med ny- och marknadsliberalismens genombrott har i stort sett varje regel kommit att betraktas som skadlig och negativ för ekonomin. Principen var att de fria marknadsmekanismerna alltid och under alla omständigheter når bättre resultat än politiska beslut.

Så den svenska borgerligheten stärktes i sitt motstånd mot allt vad statliga regler för företagandet hette, inklusive det företagande som betalades av skattepengar. Därmed försvann de möjligheter till samarbete över blockgränsen som varit tämligen vanliga ända in på 1990-talet. Den ekonomiska liberalismen blev överordnad socialliberalismen.

Och, skulle det komma att visa sig, den blev mer styrande för Liberalernas politiska vägval än de klassiska liberala principerna om medborgerliga fri- och rättigheter.

För det var uppslutningen runt ”marknaden” och med det företags- och kapitalägarintressena, som fick Liberalerna att välja Tidö-samarbetet i stället för samverkan med S, och med det ge Sverigedemokraterna dagens stora inflytande över svensk politik. 

Med de hot mot grundläggande liberala principer som det innebär. 

Det hette att L i regeringen skulle vara skyddet för just de liberala grundprinciperna. Av det har det just inte märkts någonting. Nedrustningen av folkbildningen, exempelvis, begränsar möjligheterna till fritt kunskapssökande. De ökade hemliga spaningsmöjligheterna för polisen må vara motiverad med tanke på brottsutvecklingen, men innehåller likafullt risker för rättssäkerheten. Det borde varit en självklarhet för ett liberalt parti att åtminstone bygga in spärrar mot de riskerna, men den tanken verkar inte ha tänkts.

Därutöver har L möjliggjort både en omdömeslös och oansvarig klimatpolitik och en orealistisk och irrationell energipolitik. Det bryter väl inte specifikt mot liberala principer, men däremot mot ansvaret för kommande generationer.

Liberala Expressen försöker trösta det lilla som är kvar av L med att 15 procent av väljarna tycker att L har den bästa skolpolitiken. Och lyfter fram att partiet ju lagt om sin skolpolitik och vill göra något åt avarterna i friskolesystemet,

Visst. Och hur sannolikt är det att få med M, KD och SD på det? 

Det är den springande punkten: Liberalerna befinner sig i ett regeringssamarbete där utrymmet för liberal politik är mycket litet. 

Det är den springande punkten: Liberalerna befinner sig i ett regeringssamarbete där utrymmet för liberal politik är mycket litet. Det är det avgörande skälet till att L ligger så stadigt under riksdagsspärren. Väljare med liberala grundprinciper gillar helt enkelt inte det samarbetet.

Det ogillandet försvinner inte bara för att partiet i en eller annan sakfråga kan tänkas ha bra förslag, Särskilt inte om det i alla fall inte går att driva igenom i den regering L sitter i.

Donald Trumps politik, med dess angrepp på pressfrihet och forskningens frihet, på all politik mot ras- och könsdiskriminering och med uppenbara hot mot domstolarnas oberoende är en övertydlig illustration till vad högerpopulistisk politik faktiskt innebär. Den sorts politik vars konturer mer än skymtar hos SD.

Så med denna tydliga illustration – utöver den som vi redan har på hemmaplan – kommer L inte att kunna ta tillbaka väljare med liberal grundhållning. Inte så länge de fortsätter med det SD-samarbete som liberala väljare inte vill ha.

Sedan skulle det förstås vara bra om L satte sig in i vad nationalekonomin numera säger om att staten faktiskt har en roll för ekonomin, att regler för företagandet behövs, och välfärdspolitik inte är någonting skadligt utan tvärtom gynnar ekonomisk tillväxt.

Då skulle de rent av kunna se att det inte är så farligt att närma sig partier – Socialdemokraterna till exempel – som står för just den sortens politik.