Anne-Marie Lindgren: Kraven på att försämra las handlar om makt

Det var en enig riksdag som 1973 ställde sig bakom grundtankarna i den föreslagna lagen om anställningsskydd, som att det skulle finnas saklig grund för uppsägning, att minskningar i personalstyrkan skulle vara en förhandlingsfråga och inte arbetsgivarens ensak, och över huvud taget att det behövdes ett regelverk som skydd mot godtyckliga avskedanden. Folkpartiet (nu Liberalerna) tog till och med lagen som en framgång för det egna partiet, eftersom man redan några år tidigare hade motionerat i frågan!

Nu vill alltså borgerligheten förändra las på ett sätt som i praktiken avskaffar de principer de ställde sig bakom 1973. Argumentet är att lagen behöver ”moderniseras” och att den inte passar för dagens arbetsmarknad.

Att arbetsmarknad och arbetsliv i dag inte ser likadant ut som för mer än 45 år sedan är förstås sant. Men på vilket sätt innebär de förändringarna att det inte behövs något skydd mot godtyckliga uppsägningar eller att arbetsgivarens utrymme att bestämma utan några förhandlingar absolut måste öka?

Låt oss undersöka saken.

Jämfört med 1973 har den rena industrisysselsättningen minskat, och sysselsättningen i tjänstesektorn (offentlig och privat) ökat. Stora delar av tjänstesektorn är dessutom igång alla veckans dagar och över en betydligt större del av dygnet än 1973.

Det förändrar naturligtvis kraven på arbetstider och arbetspass, och det är förmodligen svårt att komma ifrån att det också innebär ett behov av att kunna variera personalstyrkan efter toppar och dalar i arbetsbelastningen, både räknat över dygnet och över årstiderna. Det behövs mer personal på turistanläggningarna på sommaren än på hösten, och det behövs fler bussförare i rusningstid än kring midnatt.

Men det här är alltså frågor kring arbetstider och schemaläggning. Det har ingenting att göra med frågorna om hur uppsägningar ska gå till. Att vi i dag, till skillnad från 1973, har både kvälls-, natt- och söndagsöppna butiker, exempelvis, är inget argument för att uppsägningar ska kunna göras utan saklig grund.

En annan tydlig förändring sedan 1973 är att antalet osäkra anställningar blivit fler – ofrivilliga deltider, timanställningar, projektanställningar, så kallade behovsanställningar, och så vidare.

Denna ökning av osäkra anställningar har ett samband med behovet att kunna variera personalstyrkan över dygnet och året, men att det skett i former som innebär större osäkerhet för de anställda har mest att göra med den maktförskjutning till arbetsgivarens fördel som skett de senaste decennierna.

För behovet av flexibilitet måste inte tillgodoses med timanställningar, smsjobb, delade turer, hyvling och allt vad det nu heter. Det finns exempel på att det går att hitta fungerande lösningar som möter både behovet av varierad bemanning och ordnade villkor för de anställda. Fasta vikariepooler är en sådan lösning. Och det går att kombinera ihop hel- och deltidsanställningar – det finns ju faktisk de som, av litet olika skäl, vill arbeta deltid – på scheman som skapar rimliga arbetspass för alla.

Fast det kräver förstås litet mer ansträngning från arbetsgivarens sida.

Och det finns i dag alldeles för många exempel på att när det inte finns något tryck på arbetsgivaren att göra sådana ansträngningar – då är det också många som inte gör det.

Det är, som sagt, sant att det i dag finns många anställningsformer som inte skyddas av las. Vilket på somliga håll gjorts till ett argument för att avskaffa lagen – eftersom den inte skyddar alla, borde ingen få vara skyddad, är argumentet. Som rättviseargument känns det inte övertygande.

Snarare är det så att dagens många osäkra anställningsvillkor – med den ofrihet de innebär för alla dem som inte kan planera vare sig sin ekonomi eller sin tid – säger att las behöver moderniseras, så att den sätter tryck på arbetsgivare att inte behandla personal som slit-och-slängvaror.

För det är vad som litet för ofta görs i dag.

Och här finns en egendomlighet i dagsdebatten. Alla erkänner i dag, om än i vissa fall under visst muttrande, att det krävs tydliga regler – för att inte säga restriktioner – för att skydda klimat och miljö, och att det är överordnat de rena företagarintressena. När det gäller den mänskliga arbetskraften går utvecklingen i motsatt riktning – utnyttjandet har blivit hårdare. Och försvaras alltid med hänvisning till den typ av förment ekonomisk rationalitet, som alltså INTE godkänns när det handlar om miljöpolitik.

Och nog kan man tycka att det är litet egendomligt – det där privata företagandet, det som påstås skapa så stora värden inte bara ekonomiskt utan också samhälleligt, det kan alltså inte klara att skapa rimliga arbetsvillkor för dem som jobbar i det?

Kraven på försämrad las handlar i grunden om den gamla vanliga konflikten mellan arbete och kapital, en konflikt som handlar om vems intressen som ska bestämma villkoren i produktionslivet. Det är inte, som arbetsgivarsidan försöker hävda, en fråga om ekonomisk rationalitet, det är en fråga om makt.