Anne-Marie Lindgren: Kompetensbristen är ett hot mot ekonomin

Arbetsmarknadsstatistiken för februari är ingen munter läsning. Arbetslösheten ökar; i februari förra året var den 6,5 procent, i februari 6,8 procent.

(Not: Det finns säsongmässiga variationer i arbetslösheten, därför jämförs den alltid med motsvarande månad föregående år.)

Går man in i statistiken blir bilden snarast ännu dystrare. 

Antalet nyanmälda arbetssökande hos Arbetsförmedlingen ökar. Antalet ungdomarbetslösa ökar, från 7,3 till 7,9 procent. Antalet som varit arbetslösa mer än sex månader ökar. Antalet deltidsarbetslösa ökar, likaså antalet med tillfälliga timanställningar – där är ökningen så hög som 34 procent.

Under  de två första månaderna i år har därutöver nära 6 000 personer varslats om uppsägning. 

Det motsvarar cirka en tredjedel av alla varsel under hela föregående år …

Eller sammanfattningsvis: en kraftig försvagning av arbetsmarknaden.

De stigande siffrorna för arbetslösheten har sin motsvarighet på företagarsidan i ökande antal konkurser – 64 procents ökning jämfört med samma period förra året. Hårdast drabbade är byggbranschen, restaurangbranschen och kommunikations- och IT-sektorerna.

Restaurangbranschen är överetablerad och starkt konjunkturberoende, och att hushållens försämrade ekonomi slår direkt mot den är inte det minsta förvånande. Med de redan höga byggkostnaderna är det i och för sig inte heller förvånande att inflationen får omedelbart bromsande effekt. Men med tanke på den redan stora och problemskapande bostadsbristen måste nedgången – dessutom en nedgång från en redan alldeles för låg nivå – ses som katastrofal.

Regeringens enda uttalade uppfattning om vad som kan göras åt bostadsbristen är, som bekant, ”friare hyressättning”. På vilket sätt möjligheten att ta ut högre hyror skulle få fler företag att börja bygga igen, när man just dragit ner på verksamheten därför att det inte finns tillräckligt många hyresgäster som kan betala de hyror dagens byggkostnader kräver ska man nog vara bra moderat – eller liberal – för att begripa.

Samtidigt med den ökade arbetslösheten har vi alltså arbetskraftsbrist. På Arbetsförmedlingens hemsida ligger just nu en notis som berättar att transportbranschen behöver nyanställa 10 000 varje år. Och att det finns gott om lediga jobb i Norrbotten, med alla nya industrier som växer fram.

Problemet är, förstås, att alldeles för många av dagens arbetslösa inte har de kompetenser som de nya jobben kräver. Och, vad det beträffar, att det är svårt för nyinflyttade att hitta bostad på de orter där den nya jobben i norr växer fram.

Inflationsbekämpning i all ära, men politik lika litet som ekonomi är något endimensionellt där man kan nöja sig med att hantera en fråga i taget. I den mån man löser ett problem den vägen har man samtidigt bara dragit på sig ett antal nya. I både politik och ekonomi är det multitasking som gäller. 

Och den förmågan verkar oerhört litet utvecklad hos regeringen (och dess regeringsunderlag). Bristen på samordning mellan olika politikområden och vad som i dag behövs för att hantera sådant som bostadsbrist, energibrist, kompetensbrist, arbetslöshet och eftersatta investeringar är nästan kusligt slående.

Att sänkta arbetslöshetsersättningar för personer som just på grund av kompetensbrist har svårt att få jobb skulle lösa kompetensbristen, det ska man nog vara moderat eller liberal för att tro.

Anne-Marie Lindgren

Kompetensbristen likaväl som de andra bristerna är ett hot mot ekonomin, mot näringslivet och mot jobben under kommande år – för utan erforderlig arbetskraft blir det ingenting gjort. Att ge de som saknar jobb möjlighet att skaffa sig de kvalifikationer som det finns arbeten för är alltså en klok idé. 

Och en klok regering borde alltså i dagens läge satsa på ökade möjligheter till arbetsmarknads- och yrkesutbildning.

Att sänkta arbetslöshetsersättningar för personer som just på grund av kompetensbrist har svårt att få jobb skulle lösa kompetensbristen, det ska man nog vara moderat eller liberal för att tro.

Vi har stora eftersatta investeringsbehov, bland annat i elnät, järnvägar och vatten- och avloppssystem. Det är brister som måste åtgärdas, om vi alls vill ha ett fungerande näringsliv, och samhällsliv, också under kommande år, och att skjuta det på framtiden är ett mycket dåligt alternativ.

En klok regering borde alltså se till att få fram både pengar och utbildad personal till dessa nödvändiga investeringar. Inte minst för att stötta de satsningar som redan pågår i norr men där det behövs både ökat bostadsbyggande och utbyggda elnät för att de ska ge de önskade resultaten.

Och varför ingenting av det görs, och ingenting av det händer – ja, som sagt, det är väl bara moderater och liberaler som begriper. 

Varför de ingenting begriper är å andra sidan något man kan grubbla länge och allvarligt på utan att hitta ett rationellt svar.