Anne-Marie Lindgren: Kollektivavtal handlar om rätten att vara en motpart

Klasskamp, enligt Marx, gäller makten över produktionsmedlen (och därmed produktionsresultatet).

Är det enbart ägarna av dem som ska bestämma? Eller ska de som sätter dem i användning och med det skapar det ekonomiska resultatet ha någonting att säga till om?

Det var fråga nummer två som den framväxande arbetarrörelsen krävde ett jakande svar på.

Och alla förhandlingar och ibland direkta strider mellan arbetsgivare och fack handlar i grunden om det – rätten för alla dem som gör jobbet att vara med och bestämma. Oftast handlar det om konkreta frågor, som löner, arbetstider och arbetsmiljö. Men ibland, som nu i den pågående strejken vid Tesla, om själva principen: de anställdas rätt till inflytande.

För kravet på kollektivavtal handlar om rätten för de anställda att kollektivt ses som likaberättigad partner i produktionen och med det som förhandingspart – inte bara som en grupp underordnade vars villkor arbetsgivaren ensidigt bestämmer.

Och det faktum att Tesla inte vill teckna kollektivavtal beror självklart på att ägaren vill ha kvar denna ensidiga bestämmanderätt.

Arbetsgivarmotståndet mot den fackliga rörelsen har alltid handlat om det. De avtalsvägrande techföretagen hävdar att kollektivavtal inte passar i den typ av moderna företag de anser sig vara, men argumenten mot facklig förhandlingsrätt går igen sedan 1800-talet. De är inte ett dugg moderna, snarare reaktionära.

Modernitetsargumentet verkar gå ut på att i moderna, högteknologiska företag är den enskilde medarbetarens kompetens så avgörande att det krävs individuella avtal. Och att företaget är så beroende av denna kompetens att de alldeles självmant ger de anställda goda villkor.

Det första må vara sant, men har inte med saken att göra. Kollektivavtal sätter grunderna, det som inte får frångås, och kan ses som en rättstrygghet för den anställde: det här gäller och kan inte ensidigt upphävas av arbetsgivaren. Ingenting hindrar sedan denne från att, exempelvis, betala högre löner, dela ut aktier till medarbetarna eller avtala om individuellt avpassade arbetsscheman.

Det andra är, kanske, sant, även om det motsägs av en del interna och mycket kritiska rapporter om arbetsklimatet i företagen. Men vad det, återigen, handlar om är att villkoren, hur goda de än må vara, är ett ensidigt beslut av arbetsgivaren. Som kan tas tillbaka när de kommer i konflikt med ägarintressena.

Den första IT-boomen på 1990-talet födde ett antal snabbväxande företag, baserade på denna nya teknologi, där det likaså ansågs ”omodernt” med fackliga organisationer och kollektivavtal.

Tills bubblan sprack. Och varslen började komma.

Då ökade tillströmningen till facket. För i det läget behövdes ordnade förhandlingsformer, baserade på större styrka än den enskilde individen hade i förhållande till företaget.

Något liknande pågår nu i techföretagen.

De tidigare så goda tiderna har hårdnat. Men ägarna vill fortfarande ha sina vinster, och där kommer konflikten med de anställdas intressen. Då växer kraven på kollektivavtal.

Ett företag, Klarna, har nu tecknat avtal. Företagets vd förklarar att det går utmärkt bra att kombinera ”den svenska modellens” trygghet med det ”moderna” företagets behov av snabbhet och flexibilitet.

Och de fackliga organisationerna, Unionen och Sveriges Ingenjörer, betonar i sina kommentarer inte de ekonomiska fördelarna med avtalet utan, intressant nog, just medlemmarnas möjligheter till inflytande på arbetsplatsen.

Likaberättigande, som sagt.

Man må ogilla ordet ”klasskamp”. Men verkligheten bekräftar ständigt existensen av intresseskillnader mellan kapital och arbete, och över huvud taget att det privata vinstintresset inte lämnat åt sig självt skapar vare sig goda arbetsvillkor eller goda samhällsvillkor. För tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte är något krav på avskaffandet av privat företagande, men väl på att det måste finnas regler och/eller avtal som får företagen att erbjuda goda arbetsvillkor och bidra till goda samhällsvillkor.

Vi har dystra, högaktuella, exempel på hur svaga regelverk skapar stora öppningar för kriminella aktörer. Vi har lika dystra exempel på hur generösa regler för vinstuttag inom skattefinansierad välfärd skadar likvärdighet och kvalitet. Och vi ser hur arbetskraft exploateras allt hårdare i branscher där den fackliga organiseringen är svag.

Facket kan inte trolla bort lågkonjunkturer eller otillräcklig finansiering av den offentliga sektorn, med de konsekvenser det har. Åtgärderna i de avseendena är politikens ansvar. Det är svårt att låta bli tillägget att borgerliga partier är dåliga på att ta det.

Men facket är viktigt för de anställdas villkor, för arbetsmiljö och arbetsklimat inom allt det som hör till det normala produktionslivet, med alla de effekter det har för människors liv i övrigt. Och den reglering kollektivavtalen innebär av allt det har stor betydelse för stabiliteten och styrkan i det ekonomiska livet – det medge även arbetsgivarorganisationerna.

Det kan företag typ Tesla inte få sabotera.