Anne-Marie Lindgren: Känslan av att vara förbisedd en orsak att många väljer SD

28,4 procent (preliminärt) är inte mycket, mätt mot gamla S-resultat kring 45 procent.

Mäter vi mot de siffror diverse experter och opinionsmätare förutspådde så sent som dagen innan valet är det bra (och tack alla fantastiska valarbetare för det!).

Detsamma gäller om man jämför med andra europeiska S-partier. Vad jag kan se är det bara Labour i Storbritannien och PS i Portugal som tagit sig över 30 procent. Grekiska Paskok är upplöst. PvdA i Nederländerna fick senast 5,7 procent av rösterna. Franska PS ligger i spillror. Spanska PSOE tog senaste valet 22 procent, de finska socialdemokraterna 16. De tyska, danska och norska partierna hamnade några procentenheter under vårt svenska resultat.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Svensk socialdemokrati är inte ensam om att ha problem med väljarsiffrorna.”[/blockquote]

Svensk socialdemokrati är inte ensam om att ha problem med väljarsiffrorna. Problemet är generellt, även om det varje land naturligtvis tillkommer landspecifika faktorer.

Så visst, låt oss analysera både valrörelsen och mandatperioden, vad som varit bra och mindre bra. Men vi behöver också borra i de bakomliggande, mer djupgående förklaringarna.

Och då tänker jag börja med SD, trots alla påpekanden om att debatten inte borde få kretsa kring dem. Men att den ändå gör det, det beror ju på att högerpopulismen, eller den pånyttfödda nationalismen, eller vad man nu väljer att kalla det, faktiskt är ett mycket centralt problem i politiken i dag.

Den vanligaste beskrivningen på högerpopulistiska partier är att de är invandringsfientliga och nationalistiska. Det är ena halvan av sanningen. Den andra halvan är att de så tydligt riktar sig mot det som kallas ”etablissemanget”, ett begrepp som omfattar traditionella partier, särskilt sådana i regeringsställning, media, kulturpersonligheter, storstadsbor med flera grupper som alla kritiseras för att inte förstå vanligt folks villkor.

Och väljare, som finns i grupper som på det ena eller andra sättet känner sig hotade av dagens samhällsutveckling, och att ”politikerna” inte bryr sig om det, de kan tycka att denna anti-etablissemangsretorik stämmer med de egna upplevelserna – och välja högerpopulismen.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Ressentiment är ett begrepp som står för känslan av vara förbisedd, försatt i underläge, missgynnad, med den ilska och bitterhet som följer ur det.”[/blockquote]

Ett antal forskningsstudier, från flera länder, visar enstämmigt på detta – det som USA-sociologen Kathrine J Cramer kallar ”the politics of resentment”. Ressentiment är ett begrepp som står för känslan av vara förbisedd, försatt i underläge, missgynnad, med den ilska och bitterhet som följer ur det.

Den känslan kan vara så stark att den avgör partivalet – även när man hamnar hos partier med program som på andra punkter inte gynnar de egna intressena.

Det här stämmer uppenbart för många av SDs väljare.

SD-väljarna är de som uppvisar det allra lägsta förtroendet för politiker, är mest missnöjda med hur demokratin fungerar och oftare än andra instämmer i påståendet att Sverige är på väg åt fel håll. Många har, enligt en färsk studie från Uppsala universitet, en osäker position på arbetsmarknaden. Det kan hänga ihop med att en hög andel är relativt lågutbildade och att många bor i områden där arbetsmarknaden är vikande.

Eller med andra ord, det finns en del fog för att de känner sig oroade. Och här hittar man sambandet med det som kallas ”globaliseringen”, och som för delar av arbetarklassen faktiskt inneburit osäkrare villkor.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Tappet av väljare till SD är en inte obetydlig del av förklaringen till tillbakagången för S.”[/blockquote]

Jag tror att det är hög tid att se även de här förklaringarna till SDs dragningskraft – och till att så mycket som cirka 20 procent av LO-grupperna valt SD. Tappet av väljare till SD är en inte obetydlig del av förklaringen till tillbakagången för S.

Samtidigt förefaller det som att S kunnat ta tillbaka en del SD-sympatisörer genom att lyfta frågor kring arbetsmarknad och social trygghet. Här finns en fingervisning om var de verkliga botemedlen mot högerpopulismen är att söka.

Fast då står vi inför nästa problem: Hur övertyga borgerligheten om det? Just nu är de, dessvärre, inne på både välfärdspolitiska och arbetsmarknadspolitiska lösningar som skulle förstärka just de ressentiment som spelar SD i händerna.

Så jag ska återkomma till marknadsliberalismen…