Anne-Marie Lindgren: Jämlikhet handlar i praktiken om livschanser

Från början handlade jämlikhetskravet om likvärdighet vad gällde formella, medborgerliga rättigheter. För den framväxande arbetarrörelsen handlade det om rösträtt och rätt att organisera sig fackligt, för den samtidiga kvinnorörelsen – även om själva ordet ”jämlikhet” inte användes – om rätten att slippa manligt förmyndarskap, rätten att läsa vid universitet och rätten till yrken som var förbehållna män. 

Kampen för jämlika formella rättigheter sträckte sig längre än vad man kanske tänker på i dag; det fanns exempelvis vissa begränsningar i den allmänna rösträtten en bit in på andra halvan av 1900-talet. Även när de formella rättigheterna var vunna var det inte givet – som vi fortfarande ser i yrkeslivet – att de motsvarades av reella. Mer eller mindre öppen särbehandling förekommer fortfarande. Det visar på att jämlikhet handlar om mer än formella rättigheter.

Jämlikhet kan i mycket sägas handla om likvärdighet – i möjligheterna att vara med och påverka det samhälle man lever, och möjligheterna att välja hur man själv vill leva sitt liv. För detta senare spelar sociala nyttigheter, som möjligheten att få utbildning eller möjligheten till sjukvård, en stor roll. Den jämlika tillgången till sådana tjänster, oberoende av egna eller föräldrars inkomster, har därför ända från början varit en viktig del av socialdemokratisk jämlikhetspolitik. 

Jämlikhetskravet, som det kommit att utformas i praktisk socialdemokratisk politik, kan alltså sägas handla om jämlika livschanser. Däremot har det aldrig handlat om att människor ska leva likadana liv eller tvingas in i likadana livsformer, även om en del av (vulgär)propagandan mot jämlikhetskraven vill få det att framstå så. 

Tvärtom kan man säga att det är i (någorlunda) jämlika samhällen som människor har de största möjligheterna att verkligen välja sina egna mönster. 

I ojämlika samhällen har de som finns på fel sida av klyftorna alltid varit begränsade av ekonomisk underordning och ekonomisk otrygghet.

Jämlikhetskravet handlar inte om att personer med speciella begåvningar ska förhindras att utveckla det, det må handla om musikalisk talang, skidåkartalang, forskarbegåvning eller förmåga att leda företag. Däremot ska de inte i kraft av sina särskilda talanger kunna exploatera andra människor. 

Även de som gör alla de vanliga jobben, de där jobben som samhället inte skulle fungera utan, ska ha rätt att påverka både politiken och sina arbetsplatser, ge sina barn bra utbildning, kunna bo bra och känna ekonomisk trygghet på ålderdomen.

Intressant nog börjar också ekonomerna lämna idén att ojämlikhet är bra för tillväxten.

Vilket, visar både forskning och erfarenhet, gör hela samhället bättre, mer stabilt och mer välfungerande. De senaste decenniernas växande klyftor är ingen oviktig förklaring till både sociala problem och politiska rörelser med tveksam hållning till demokratin. 

Intressant nog börjar också ekonomerna lämna idén att ojämlikhet är bra för tillväxten. Tvärtom: ojämlikhet innebär misshushållning med mänskligt kapital, och det gynnar inte ekonomisk tillväxt.

Jämlikhet handlar om fördelning – av ekonomiska resurser och av makt. Det förklarar varför den är kontroversiell. Argumenten mot jämlikhet handlar i grunden alltid om ett försvar för vissa gruppers större rätt att bestämma över sådant som berör också andra människors liv. 

En gång gällde det rösträtten. I dag ekonomi och arbetsliv. 

Då är vi över i sådant som bestämmer jämlikheter och ojämlikheter. Politiskt beslutade rättigheter hör dit, som utbildning och sjukvård. Men arbetslivets villkor hör också dit. Arbetsmiljö, löner, arbetstider har mycket stor betydelse för människors vardagsliv – och stora skillnader i de avseendena leder till stora ojämlikheter.

I båda fallen ser vi i dag att ojämlikheten ökar. Friskolereformerna har i praktiken minskat likvärdigheten och gynnat medel- och överklass. De stora skattesänkningarna har urholkat resurserna för välfärdstjänsterna, märkbart både inom sjukvård och äldreomsorg, samtidigt som allt större skattesubventioner går till inköp av privata hushållstjänster. 

Inom arbetslivet ser vi en utveckling mot en hårt pressad, ofta lågbetald tjänstesektor, som i och för sig levererar tjänster det – ofta, inte nödvändigtvis alltid – kan finnas behov av, men som det i praktiken inte finns pengar till. I denna skillnad i arbets- och lönevillkor ser vi också en utveckling mot ökade ojämlikheter i människors liv mellan dem som utnyttjar tjänsterna, och dem som levererar dem. 

Det problematiska i båda fallen är att det som från rena kapital- och arbetsgivarintressen, som lönepress eller vinstmöjligheter inom den offentliga sektorn, kopplats ihop med intressena hos ekonomiskt starkare grupper av att dels slippa betala skatt, dels kunna köpa tjänster billigt. 

Att lösa den ekvationen kräver en gemensam facklig politisk strategi, inte minst ökad facklig organisering. Men inte minst är det en fråga om opinionsbildning, att aktivt och pedagogiskt tydligt våga driva varför skatter är något man tjänar på – och varför alla i grunden förlorar på ojämlikhet.

För det gör vi.