Anne-Marie Lindgren: Inte för sent att lyfta välfärdsfrågorna för att matcha SD

SDs tillväxt inom LO-grupperna är inte ny – så vad beror den på, undrar Anne-Marie Lindgren. Film från LOs sida på Facebook. 

SCBs partisympatiundersökning visar att SD är näst största parti bland LO-väljarna. V, som en gång var näst störst, har åkt ner till fjärde platsen, efter såväl SD som M.

SDs tillväxt inom LO-grupperna är inte ny, men har liksom i andra länder accelererat under den senaste mandatperioden

Så går arbetarklassen åt höger? Är den genuint främlingsfientlig? För det är ju migrationsfrågorna som brukar ses som förklaringen till SDs framgångar.

Men kanske är migrationsfrågan i själva verket ett helt komplex av frågor, bara delvis relaterat till problem kring invandring och integration – och i övrigt till de senaste decenniernas stora ekonomiska förändringar?

Det finns flera internationella studier kring högerpopulismens framgångar. Resultatet kan sammanfattas som att inte obetydliga grupper känner att deras problem inte intresserar makthavarna, att de är överkörda av den pågående utvecklingen och inte respekterade i vare sig media eller politisk debatt.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”SD-väljare tycker i klart större utsträckning än borgerliga och socialdemokratiska att politiker inte lyssnar, att media inte beskriver deras villkor korrekt, och att de inte får valuta för de skatter de betalar.”[/blockquote]

En färsk Sifo-mätning visar liknande resultat. SD-väljare tycker i klart större utsträckning än borgerliga och socialdemokratiska att politiker inte lyssnar, att media inte beskriver deras villkor korrekt, och att de inte får valuta för de skatter de betalar. Det senare kan översättas med att de upplever märkbara brister i samhällsservicen.

Det finns också ett centrum-periferimönster. Det syntes i Brexit och det amerikanska presidentvalet, och det syns i en färsk rapport från LOs jämlikhetsutredning. Stödet för SD är oproportionerligt mycket större i landsbygdsregioner än i stadsregioner; en slutsats är att det kan ha att göra med känslan av sämre framtidsutsikter.

Och troligen också av just försämrad samhällsservice – eftersom allt mer i besparingarnas tecken flyttas till tätorterna.

Utvecklingen för LO-grupperna sedan 1990-talet handlar om hårdnande arbetsvillkor med mer stress, delvis försämrad arbetsmiljö och mer av osäkra anställningar. I bygg- och transportbranscherna har EUs fria rörlighet haft klart negativa följder.

LO-grupperna känner sannolikt också mest av försämringarna i den sociala välfärden. De egna ekonomiska möjligheterna att kompensera för försämringar i trygghetssystemen är mindre, och de egna arbetsvillkoren innebär att fler drabbas av ohälsa. Oron för vad som händer vid sjukdom och efter pensioneringen är enligt mångas vittnesbörd utbredd.

Det här är inte i sig relaterat till invandring. Det handlar om nedskärningar i välfärdssektorn, om försämringar av socialförsäkringarna och om ökat inflytande för arbetsgivarintressen. Det vill säga om den maktförskjutning från politik till ”marknad” som brukar sammanfattas som ”globaliseringen”.

Men globaliseringen sammanfaller i tid med ökade migrationsströmmar. Som förstärks av marknadsideologins öppningar för fri rörlighet av såväl kapital som arbetskraft – fast på villkor som satts av kapitalet.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Så det är inte så förvånande om de hårdnande villkoren i arbetslivet kommit att förknippas med invandring.”[/blockquote]

Så det är inte så förvånande om de hårdnande villkoren i arbetslivet kommit att förknippas med invandring. Och att argument om att invandringens kostnader tar pengar från den sociala tryggheten får genomslag bland grupper som faktiskt upplever problem med försämringar.

Särskilt som det finns ett parti som envist driver de förklaringarna, medan inget annat parti fram riktigt vill lyfta de andra.

För socialdemokratin var ju ett tag upptagen av att inte stöta sig med storstadsmedelklassen. Och vänstern i övrigt har ersatt klassperspektivet med identitetspolitik.

Det är djupt skrämmande att ett parti med SDs historia och sina milt talat grumliga värderingar samlar en femtedel av väljarna. Men det finns uppenbart andra, starka, upplevelser i väljarkåren som tar över denna historia och de värderingarna.

Alla partier har skäl att självkritiskt fundera över varför inget av dem kunnat attrahera de väljare som nu dras till SD. Men visst har S mest anledning att fundera.

Och det är fortfarande tid att lyfta in i valrörelsen de frågor kring välfärden och villkoren i arbetslivet, där SD-politiken INTE svarar mot LO-gruppernas intressen.