Anne-Marie Lindgren: Högern saknar trovärdighet

Kan man frånsäga sig ansvar för de egna handlingarna med att någon annan svarat på dem på ett annat sätt än vad man räknat med? Det är frågan i den pågående ”vems var felet”-debatten om misstroendeomröstningen om justitieministern. Där somliga hävdar att om Magdalena Andersson låtit bli att ställa kabinettsfråga, hade omröstningen inte skapat några problem.

Svaret på den inledande frågan är väl ja, om reaktionen varit omöjlig att förutse. Men annars – nja. Det är inte bara i schack det finns goda skäl att tänka igenom motspelarens tänkbara motdrag, innan man själv flyttar en pjäs. Det är en grundläggande taktisk och strategisk regel i alla sammanhang. Inte minst i politiken.

Misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson hade ingenting med någon sakfråga att göra. Den handlade om att lyfta fram en fråga – gängkriminaliteten – som kunde tänkas vända högerns vikande opinionssiffror och samtidigt få socialdemokratin i underläge. Att socialdemokratin inte bara snällt skulle finna sig i det borde varit mycket lätt att räkna ut. Att Magdalena Andersson, härdad av åratals tuffa finansdepartementala förhandlingar, skulle kunna ta konflikt borde inte heller varit svårt att räkna ut.

Ansvaret för landet är alla partiers. Det primära ansvaret, återigen för alla partier, är att inte dra i gång processer som skadar nationella intressen. Och om en sådan process dras i gång, ligger ansvaret, återigen, hos den som drar i gång, Oavsett andra aktörers motreaktioner kvarstår faktum att det inte blivit några skador om ingen hade dragit i gång processen.

Problemen för Natoansökan hade dessutom varit desamma även om det ”bara” blivit en vanlig omröstning, utan kabinettsfråga. Även då hade den hängt på en enda röst. Även då hade det kunnat hävdas att denna röst var Amineh Kakabaveh, svensk medborgare som alla riksdagsledamöter men med kurdisk bakgrund och stark kritiker av den turkiska regeringen.

Var så säker på att den turkiska regimen hade noterat det.

Om man i politik, eller schack, eller affärer, försummar att tänka igenom tänkbara motreaktioner och vilka effekter de kan få – då tar man risken för skadliga effekter just av de egna aktionerna. Och bär ansvaret för att man tog risken. Man kan inte skylla på att någon annan – och särskilt inte någon man syftar till att skada – svarar på ett annat sätt än vad man tänkt sig. Man ska helt enkelt inte utgå från att andra alltid gör precis som man själv tänkt sig!

Kritiken mot högerblockets senaste misstroendespektakel har varit oerhört bister. Att nu såväl M, KD som L på olika sätt bekräftar att ingen av dem egentligen tyckte att det var någon bra idé är ett indirekt erkännande av att kritiken är riktig. Kanske också som ett sätt att urskulda sig med att ”det var i alla fall inte vi som började”.

KD-ledaren medger öppet att de inte vågade säga nej, eftersom det innebar risk att tappa väljare till SD.

Nej, det var det uppenbart inte. Men att man inte kommit upp med en dålig idé själv, bara hakat på någon annans, minskar ju inte de egna ansvaret för att man hakade på. Att vare sig M, KD eller L vågade gå emot SD säger något riktigt deprimerande om vem som anger takten inom högerblocket. Ulf Kristersson har brukat hävda att M enbart tänker samverka med SD i frågor där partierna ändå är överens, med den underförstådda slutsatsen att när man inte är det så tänker M inte följa SD:s linje.

Men det var alltså precis just det som M nu har gjort.

Liberalerna har på samma sätt hävdat att de ska vara ”den liberala motvikten” inom högerblocket, och med det alltså stoppa SD från ett avgörande inflytande. Nu lät de alltså SD få precist just det inflytandet. Liberalernas medlöperi i den här frågan är egentligen det mest alarmerande. KD-ledaren medger öppet att de inte vågade säga nej, eftersom det innebar risk att tappa väljare till SD. M hade förmodligen liknande skäl, och till det kommer nog att partiledaren är litet för vek för att klara av Åkesson.

Men L konkurrerar inte om SD-väljarna! L hade utmärkt väl kunnat säga det som ett antal tänkande liberala ledarskribenter mycket tydligt sade redan före omröstningen, att det hela var en idiotisk idé, utan minsta betydelse för kriminalpolitiken men med risker både för förtroendet för riksdagen och för den nyss inlämnade ansökan om Natomedlemskapet.

Men partiet sade alltså inte det.

Så frågan infinner sig onekligen vad som skulle hända, om högerblocket – inklusive då SD – verkligen skulle få majoritet i höstens val och bilda regering. För, som liberala Dagens Nyheter skriver, det går uppenbart inte att ”att bråka med Sverigedemokraterna, dra röda linjer och säga nej när man tycker olika. Det skulle äventyra hela projektet: makten. I stället följer man med på resan.”

Om det gäller före valet, så gäller det i lika hög grad om det blir en högerregering efter valet. Den kommer helt och hållet att hänga på stödet från SD. Och för att få det stödet, och behålla makten, så måste övriga partier – ja, gissa… Slutsatsen är uppenbar. Ska SD hållas utanför inflytande över svensk politik, måste hela högerblocket hållas tillbaka.