Anne-Marie Lindgren: Högern fördummar energidebatten

Ibland tycks regeringen tro att även de höga drivmedelspriserna beror på att fyra svenska kärnkraftsreaktorer stängdes ner i förtid. Foto: Alexander Fox.

Folkomröstningen 1980 handlade inte om ja eller nej till kärnkraft. Den handlade om ifall existerande eller snart klara kärnkraftverk skulle avvecklas inom tio år eller på längre sikt – ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”, som det hette hos både Linje 1 och Linje 2.

Väljarna fick alltså aldrig möjlighet att ta ställning till grundfrågan, ska vi ha kärnkraft eller inte. Premissen var given redan i omröstningen, nämligen att vi inte skulle ha den; det väljare hade att avgöra var hur fort vi skulle göra oss av med den.

Förklaringen till dessa något begränsade valmöjligheter var inte att riksdagen i sitt beslut om folkomröstning sagt nej till att ta med ett alternativ om bevarande av kärnkraften.  Förklaringen var helt enkelt att inget av riksdagspartierna (och uppenbart ingen annan heller) ville ställa sig bakom, och driva en kampanj för, ett sådant alternativ.

Inte ens Moderaterna, trots att de (och Svenskt Näringsliv bakom dem) var för kärnkraft. En sannolik förklaring torde vara att de, i det opinionsläge som rådde efter haveriet i amerikanska Harrisburg, inte ville riskera att förlora väljare på ett impopulärt alternativ. Men misstanken finns ju att de, och Svenskt Näringsliv, också insåg att ett ja-alternativ inte hade någon som helst chans att vinna. Och då var det bättre att skjuta frågan på framtiden, och hoppas kunna ändra opinionen under tiden.

Noteras bör, med tanke på dagens debatt, att KD stod bakom Linje 3, den som ville avveckla inom tio år, tillsammans med nuvarande V och C. Moderaterna (Linje 1) och Socialdemokraterna tillsammans med nuvarande Liberalerna (Linje 2) förordade den längre avvecklingen.

Om premissen 1980 var att kärnkraften skulle bort, och att det inte behövde diskuteras, är läget i dag snarast det motsatta. I vart fall regeringen verkar anse att premissen så självklart är att bygga ut kärnkraften att någon debatt inte behövs. Att fyra svenska reaktorer avvecklades i förtid är dessutom, enligt regeringen, den uteslutande orsaken till alla dagens problem med skenande energipriser. Även priset på bensin och diesel, verkar det ibland som.

I dystrare stunder kan jag få för mig att regeringen inte ens känner till hur denna elhandel faktiskt fungerar.

Att den stora kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 fick nästan alla europeiska länder att ompröva kärnkraften, avveckla eller låta bli att rusta upp befintliga reaktorer, håller man mycket tyst om. Då blir det förstås också helt tyst om att denna – stora – neddragning ökat behovet av rysk gas, att det därför nu uppstått brist på energi, och att den bristen helt enligt marknadsekonomins lagar driver upp priserna. Prisökningar som, trots att Sverige inte har brist på egenproducerad el – utom exceptionellt pressade dagar – överförs hit därför att vi ingår i ett gemensamt elhandelssystem, med ungefär halva EU plus Norge och Storbritannien. Och att vi är skyldiga att lämna 70 procent av all överföringsbar el till fri handel på en gemensam elbörs.

I dystrare stunder kan jag få för mig att regeringen inte ens känner till hur denna elhandel faktiskt fungerar. I lika dystra stunder tycker jag att det låter som att energiministern inte vet att grundproblemet inte är bristande elproduktion, utan bristande överföringskapacitet från norr till söder. Har regeringen tänkt några tankar på behovet av åtgärder för att snabbt bygga ut den kapaciteten?

1980 var vi inte särskilt medvetna om de farliga effekter för klimatet som fossila bränslen skapar. De ökade kunskaperna om det är en anledning till att kärnkraften på nytt, och fullt befogat, kommit att ses som ett alternativ. Den tekniska utvecklingen ger dessutom vissa förhoppningar om att problemet med slutförvaringen av radioaktivt avfall ska kunna åtminstone dämpas.

Men det betyder ju inte att det är helt komplikationsfritt att bara köra på med fortsatt utbyggnad. Kärnkraft är dyr, till att börja med. Reaktorerna måste stoppas då och då för översyn. Avfallsproblemet är inte löst. Och dagens läge säger sorgligt nog att vi inte ska lita på att omgivningen runt ett kärnkraftverk alltid ska vara fredlig och fri från risker…

Vilket kan sammanfattas som att det finns behov av en mer eftertänksam debatt än den vi har i dag. Och större öppningar än vad regeringen verkar intresserad av för andra alternativ vad gäller både elproduktion och elprodukter.

Det sätt debatten förs på i dag är snarast ett problem i sig. Moderaternas historieförfalskning skapar en falsk problembild och förenklade föreställningar om lösningarna, som gör att andra, också nödvändiga och ibland sannolikt bättre alternativ, riskerar att tappas bort. Förenklingarna verkar dölja en förhoppning om att slippa förändra andra, energikrävande, strukturer i samhället – kanske för att man med det också måste börja ställa frågan om andra ekonomiska modeller än borgerlighetens hårt marknadsstyrda.

Och frågan är om inte den ytlighet som de senaste åren utmärkt alltmer av både M och KD, också döljer ett kunskapsförakt. Att det finns hos SD är dessvärre bara alltför uppenbart.