Anne-Marie Lindgren: Hårda tag är nödvändiga men inte tillräckliga
Emmanuel Macron konstaterat att det är nödvändigt att lyssna och hitta ett svar på den ilska och de motsättningar som fått så många att rösta på extremhögern.
Många säger att det franska presidentvalet visar att det är i mitten de stora väljarskarorna finns, inte hos ytterkantspartierna. Det är en truism. Men om ett ytterkantsparti får över 40 procent av de avgivna rösterna då finns det all anledning att oroat fråga vad det beror på. Och vad som kan göras åt det.
Emmanuel Macron verkar ha insett det, eftersom han i sitt tal på valnatten sade att det var nödvändigt att lyssna och hitta ett svar på den ilska och de motsättningar som fått så många att rösta på extremhögern.
Det finns skäl för det också här. Fast frågan är förstås åt vilket håll man ska lyssna.
Åt Sverigedemokraternas håll, för att de tycker att vi tagit emot för många invandrare, att invandrare blir positivt särbehandlade och att andra partier därför alldeles för länge blundat för de problem invandringen fört med sig? Eller nya partiet Nyans, för att de som icke-infödda svenskar känner sig diskriminerade, felaktigt behandlade och upplever att andra partier blundar för de problem det skapar?
Likadana argument, fast spegelvända.
Bakom båda partierna finns en del dunklare krafter, men det är ju inte detsamma som att alla som dras till dessa partier styrs av just dessa. Det existerar diskriminering, likaväl som det finns samhällsproblem orsakade av invandring. Och i båda fallen finns, uppenbart, upplevelser av att de etablerade partierna inte riktigt velat ta i detta.
Sverige har varit ett betydande invandringsland sedan 1960-talet. Det har gjorts åtskilliga statliga utredningar om både invandrings- och integrationsfrågor sedan dess, det har skrivits program och upprättats handlingsplaner. Grundtonen är alltid positiv: ”Med öppenhet, förståelse och intresse bör vi möta våra invandrare. De skall ha samma rättigheter och skyldigheter som vi själva har. Annars riskerar vi en utveckling mot segregation och diskriminering som vore främmande för ett progressivt samhälle”.
Så står det i en bok, tryckt 1971, som jag hittade i min bokhylla häromdagen. Den som skrev de citerade meningarna var chef för den avdelningen inom inrikesdepartementet som ansvarade för ”invandrings- och anpassningsfrågor”.
De känns representativa för en hel epok av migrations-positivism.
Vad man än kan muttra om naivitet, så var syftet hela tiden gott. Någonstans känns det sorgligt att resultatet av alla dessa goda syften blivit dagens hårda polarisering. Och det brutala hatet i de våldsamma upploppen häromveckan.
Förklaringar? Ja, en är väl att de goda syftena aldrig riktigt kopplats till de nödvändiga materiella förutsättningarna. Framför allt bostadsbristen är inte bara ett allvarligt hinder för integration utan en direkt pådrivande faktor för integrationsproblem.
Det märks också svårigheter att förstå den svenska yttrandefrihetslagstiftningen med dess rätt att uttrycka sig hädiskt också om religiösa trossatser.
Samtidigt är det uppenbart att rena värderingsskillnader skapar svårigheter. För några år sedan utbröt en lika hetsig som snabbt utdöende debatt – typisk för ett debattklimat där ingen fråga får leva tillräckligt länge för att bli ordentligt bearbetad – om ”svenska värderingar”. Om man översätter ”svenska värderingar” med de underliggande värden som uttrycks i lagstiftningen ser vi krockar när det gäller jämställdhet, och över huvud taget kvinnors rättigheter. Det märks också svårigheter att förstå den svenska yttrandefrihetslagstiftningen med dess rätt att uttrycka sig hädiskt också om religiösa trossatser. Det verkar också gälla vissa frågor om barnuppfostran.
Ingenting av detta ändrar vi på med den typ av repressiva åtgärder som dominerar debatten.
Som läget hunnit bli, både vad gäller gängkriminalitet, vapenbrott och välfärdsbrottslighet är det nödvändigt med mer resurser till polis och rättsväsende. Lagar är meningslösa om de inte kan upprätthållas, och hårdare och mer omfattande kriminalitet kräver ökade resurser och kanske hårdare sanktioner just för lagens upprätthållande.
Men att något är nödvändigt är som bekant inte detsamma som att det är tillräckligt. Och det hjälps inte, oförmågan i dagens debatt att följa två tankelinjer samtidigt är ett problem i sig självt. Socialdemokratin är något bättre än borgerligheten på andra typer av åtgärder än repressiva. Men riktigt glad blir man inte när det som marknadsförs som ”regeringens initiativ för att bryta segregationen” består av idel repressiva åtgärder.
För att bryta segregationen måste man in i bostadsområdena. OK att gängens makt måste brytas, eftersom den förstör för områdena, men i övrigt måste det handla om åtgärder som allmänt förbättrar människors livsvillkor. Om skola och barnomsorg, om yrkesutbildning för vuxna, om att sprida kunskaper om familjeplanering, om att öka kunskapen om och förståelsen för hur det svenska samhället fungerar och att hitta de rätta formerna för att göra det, om utbyggd social service, om fler arbetsplatser, om aktiv arbetsförmedling för ungdomar – för att nu ta några exempel.
Och avskaffa EBO och skärp reglerna för arbetskraftsinvandring så folk slipper ställas inför kraven att i inte särskilt stora lägenheter ständigt ge plats för nya vän- eller släktfamiljer.
