Anne-Marie Lindgren: Goda villkor för företagande inte avgörande för samhället

Socialdemokratisk samhällsanalys bygger på det som kallas historiematerialism, alltså att materiella faktorer – som ekonomi och teknik – är avgörande för samhällsutvecklingen.

Att de totala resurserna i ett samhälle spelar roll för livsvillkoren är lätt att inse: ett fattigt samhälle kan inte erbjuda samma välfärd som ett rikt. Men det historiematerialistiska synsättet handlar om mer än storleken på BNP; nämligen att sättet att organisera produktions- och arbetsliv bestämmer också samhällsorganisationen, fördelningen av produktionsresultatet och människors vardagsvillkor. 

Och hur produktionslivet ser ut och produktionsresultatet fördelas, det avgörs av var den ekonomiska makten ligger. För kapital/företagsägare och anställda har inte samma ekonomiska intressen. Det gäller inte enbart arbetslivet (exempelvis löner och arbetsvillkor) utan också i samhällslivet (exempelvis skatter). 

Historiskt sett har den ekonomiska, och därmed den politiska, makten legat hos (stora) jord- och kapitalägare. I arbetarrörelsens barndom sågs därför avskaffandet av den privata äganderätten av jord, naturtillgångar och fabriker som nödvändigt för en förändring av samhället. Egna konkreta erfarenheter av vad som kunde åstadkommas med politiskt och fackligt arbete, de avskräckande exemplen från Sovjetunionen och en vidareutvecklad teoribildning med Nils Karleby som ledande, men inte ensam, företrädare ledde till slutsatsen att problemet inte var äganderätten i sig. Utan den makt den gav ägarna att bestämma över arbetslivet, över samhällsfrågor och andra människors livsvillkor.

Den makten kunde fördelas om. Utan förbud mot privat ägande.

Folkhemspolitiken från 1940-talets slut handlade om sådan omfördelning. Några exempel: Skatte- och välfärdspolitiken fördelade produktionsresultatet på ett nytt sätt. Arbetsrättslagar och starka fackliga organisationer innebar att arbetsgivarna inte längre ensamma avgjorde arbetslivets villkor. Konsumentlagar ställde kvalitets- och säkerhetskrav på företagen. Miljölagar reglerade användningen av naturresurser. 

Bättre balans mellan anställdas och företagares intressen skadade inte företagandet. Tvärtom.

Anne-Marie Lindgren

Det kom att kallas ”den svenska modellen”. Den väckte beundran likaväl som förundran därför att den kombinerade en stark och konkurrenskraftig ekonomi med en utvecklad välfärds- och jämlikhetspolitik, något som enligt ekonomisk teori inte gick ihop. 

Vilket det alltså gjorde. Bättre balans mellan anställdas och företagares intressen skadade inte företagandet. Tvärtom.

De senaste decennierna har kapital- och företagarintressena tagit tillbaka makt. De internationella finansmarknaderna har växt och möjligheterna att kontrollera dem är för små. Digitaliseringen har öppnat för nya osäkra, lågt avlönade jobb (”gigekonomin”). EU-reglerna för den fria rörligheten har, trots skärpningar på senare år, likaså skapat ökad låglönekonkurrens, ofta nog från oseriösa aktörer, inom äldre branscher. 

Ett antal beslut från alliansregeringen har verkat i samma riktning. Möjligheterna att anställa på osäkra villkor ökades. Kapitalskatterna sänktes. Socialförsäkringarna slogs sönder i det uttalade syftet att pressa människor att ta jobb på dåliga villkor. Fackföreningsfientligheten blev mer uttalad liksom oviljan mot kollektivavtal. Privatiseringspolitiken inom välfärdssektorn har skapat nya vinstmöjligheter för kapital-
intressen, samtidigt som pressen på de anställda ökat. 

Privatiseringarna innebär dessutom att de politiskt valda, de som svarar inför väljarna, förlorat i inflytande över skattepengarna till förmån för privata lönsamhetsbedömningar av vart pengarna ska gå. Makten över skatteintäkterna har flyttats från medborgarna till privata företag

Förändringarna i produktions- och arbetsliv spiller över i samhällsförändringar. Instabiliteten har ökat i de finansiella systemen. Privatiseringarna inom välfärdssektorn missgynnar lägre inkomsttagare och gynnar de högre. De ökade ekonomiska klyftorna slår ut bland annat i en växande boendesegregation och trångboddhet, som skapar sociala problem. I de mest utsatta områdena – med många boende som finns i låglönejobb och osäkra anställningar eller i arbetslöshet – syns olika former av avståndstagande från samhället, som sjunkande valdeltagande, ökat spelrum för extrema rörelser eller kriminalitet.

Det finns givetvis flera faktorer bakom de växande skillnaderna i livsvillkor i Sverige, som den ökade urbaniseringen, vars omvändning är en utarmning av lands- och glesbygd. Men det ökade inflytandet som kapitalintressena fått i förhållande till såväl medborgarintressen som de anställdas intressen spelar helt oförnekligt en betydande roll. Inte bara för inkomstskillnaderna.

Det går inte att förändra dagens utveckling mot växande ojämlikheter utan att ta tillbaka makt från kapitalintressena. Den bild som satts av de senaste decenniernas ny- och marknadsliberalism att goda villkor för företagandet, definierat som ökat utrymme för företagarintressen, också skapar det bästa samhället för alla, stämmer helt enkelt inte.

Det är inte ens bra för ekonomin.