Anne-Marie Lindgren: Glädjande att insikt om fackets vikt sprider sig

Foto bakgrundsbild: Jessica Gow/TT

Majoriteten av väljarna stöder IF Metalls strejk mot Teslas, det vill säga Elon Musks, vägran att teckna kollektivavtal. Siffrorna tyder på att stödet går långt in i borgerliga led. Internationell press uppmärksammar konflikten där undertexten är tydligt anti-Musk. En ledare i Financial Times – som inte är någon vänstertidning – går direkt emot honom. 

Det är möjligt att detta stöd har att göra med stark misstro mot Elon Musk personligen – en auktoritär och nyckfull företagare med synnerligen dåligt rykte när det gäller hanteringen av personal. Men det är också möjligt att det har att göra med en generellt växande misstro, mot anspråken från privata företagare att få styra allting i enlighet med sina egna (vinst)intressen – eftersom allting blir så mycket bättre då.

Och det har det ju inte blivit, det finns det alldeles för många erfarenheter av i dag. 

Och den enkla förklaringen är att företag kan göra vinster med metoder som går ut över ett antal andra, viktiga, intressen.

Kampanjerna på 1980-talet för att släppa in privata företag i välfärdssektorn spred bilden att privata företag var mycket bättre än offentligt drivna verksamheter på att ständigt utveckla nya smarta metoder att jobba. Så därför skulle kvaliteten bli bättre, och kostnaderna lägre, om privata företag släpptes in och kunde sprida sitt smartare sätt att jobba också till de offentlig drivna verksamheterna.

Så blev det ju inte. 

Privatiseringarna har snarast verkat kostnadsdrivande, eftersom vi får en mer splittrad och därmed dyrare skol- och vårdorganisation. Inom både skolan och vården har vi fått en omfördelning till socioekonomiskt starkare gruppers fördel. Och sådant som elev- och lärarstatistik visar tydligt hur skolkoncernerna gör sina vinster inte genom att arbeta smartare utan genom att anställa färre lärare, och färre med formell behörighet.

Ett liknande mönster, vinster som skapas genom pressade personalkostnader, har vi inom byggsektorn, och där är effekterna direkta och brutala hot mot människors liv och hälsa. För personalkostnaderna pressas genom eftersatt säkerhet och farligare arbetsmiljöer. Och genom import av arbetskraft som betalas med låga löner och där företagen ofta nog smiter från de sociala avgifterna.

Pressade personalkostnader genom lägre bemanning och ofta nog försök att få ner lönerna är också effekterna av upphandlingarna inom kollektivtrafiken – där företag alldeles för ofta tar hem anbud som förutsätter just lägre personalstyrka.

Och där resultaten många gånger blir störningar i trafiken, som går ut över resenärerna. Eller över kvaliteten, om man så vill. 

Inom både byggsektorn och skolsektorn finns dessutom ett antal företag som gett sig in i branschen inte av speciellt intresse för, eller speciell kompetens för, själva verksamheten, utan av rent finansiella skäl: vinstmöjligheterna är så goda.

De senaste decenniernas marknadsliberalism har glömt bort det som marknadsmodellen bygger på, nämligen att det måste råda balans mellan olika aktörer för att resultatet ska bli den optimala resursfördelning som är argumentet för modellen. 

Anne-Marie Lindgren

Inte minst beroende på ett aningslöst regelverk, som gör det alldeles för lätt att skapa de där vinsterna på bekostnad av kvaliteten både i själva verksamheterna och i resultaten.

De senaste decenniernas marknadsliberalism har glömt bort det som marknadsmodellen bygger på, nämligen att det måste råda balans mellan olika aktörer för att resultatet ska bli den optimala resursfördelning som är argumentet för modellen. I stället har vinstmaximering för företagen – det vill säga vinsten för en viss typ av aktör, producenten – gjorts till det överordnade måttet på ekonomisk effektivitet. 

Det de intressena långt ifrån alltid är detsamma som alla andras intressen. Att konstatera det går inte att avvisa som ”socialistisk propaganda”, som borgerliga debattörer förr gärna gjorde; det är ara verkligheten som gör sig gällande.

I åtskilliga decennier nu har parollerna varit att ”stimulera företagande” och ”underlätta för företagande”. Temat från borgerliga regeringar och borgerliga riksdagssmajoriteter har hela tiden varit att ju mindre spärrar staten – och facket – sätter upp i form av regelverk och skatte- och lönekrav, desto mer blomstrat näringslivet, till glädje för hela samhället.

Och så har man avskaffat spärrar och sänkt skatter och på olika sätt underlättat möjligheterna att anställa på lösa villkor.

Med det har man också öppnat dörrarna på vid gavel för vinstjakt, för oseriösa aktörer, för exploatering av anställda och för besvärande kvalitetsbrister. Och till problem för alla seriösa företag, som får svårt att klara sig i konkurrensen med alla de andra. Även från näringslivets sida efterlyser man numera faktiskt mer av samhällelig kontroll.

Regler behövs, och fackliga organisationer behövs – för att skydda samhällsintressen, för att bevaka de anställdas intressen, och för att skydda konsumentintressena.

Att den insikten börjar sprida sig in i borgerliga led är glädjande. Men det lär nog som alltid behövas att socialdemokratin driver på.