Anne-Marie Lindgren: Genomtänkt politik måste få ta tid

Just nu arbetar elva olika arbetsgrupper inom socialdemokratin med att analysera hur dagens samhälle, och dagens samhällsproblem, faktiskt ser ut. Med utgångspunkt i de analyserna ska grupperna också lämna förslag till åtgärder, som sedan ska diskuteras inom partiet inför partikongressen 2025 – där de slutliga besluten ska tas.

Det är, med andra ord, en stor interndemokratisk process som dragits igång.

Och det är väl självklart att den inte ska föregripas av uttalanden från partiledningen där partiets linje i olika frågan redan slås fast? Vad ska vi i så fall ha partidebatten till?

Men faktiskt är det vad ett antal debattörer verkar kräva. Enligt SVTs Agenda efterlyser ”starka profiler” konkreta reformförslag från den socialdemokratiska ledningen, tycker att den är för passiv och inte levererar särskilt mycket politik.

Det kan man ju tycka, bortsett från att det faktiskt lagts en del konkreta förslag, exempelvis energiprissättningen.

Men återigen, vad ska vi ha hela den pågående interna debatten till, om partiledningen redan nu ska fastslå partiets linje i den ena frågan efter den andra?

Och, för att vidga frågan, vad ska partiledningen i så fall bygga sina förslag på?

Att den här interna processen alls dragits igång är ett erkännande av att socialdemokratin under numera rätt lång tid haft svårt att få grepp om vad som faktiskt hänt, och händer, både i omvärlden och det svenska samhället, och det har präglat politiken. Partiet har befunnit sig på defensiven och haft problem att driva sina värderingar, både opinionsmässigt och i praktisk politik. Den politiska dagordningen har bestämts först av ny- och marknadsliberaler, sedan av nationalistiskt inriktade högergrupper.

Vilket kan översättas med att partiledningen i dag inte alltid har en helt stabil grund att bygga konkreta – och genomförbara! – förslag på.

Det kan också ses som ett skäl att låta bli.

Kraven på mer av konkreta förslag redan nu har sannolikt att göra med oron för att dagens höga opinionssiffror annars ska börja falla. För det är naturligtvis sant att de i mycket förklaras med missnöje med regeringspolitiken, inte med socialdemokratins eget agerande. Det är lika sant att val måste man vinna med hjälp av sin egen politik, inte med andra partiers misslyckade. Missnöje med den sittande regeringen har förvisso flera gånger, i många länder, lett till att den förlorat val. Men vart väljarna går i stället beror på hur alternativen ser ut.

Så visst måste socialdemokratin ha konkret politik att erbjuda väljarna när det är dags att nästa gång gå till val. Och den politiken måste i sina huvuddrag vara klar och färdig att bilda opinion kring långt innan detta val.

Men vi ska inte låtsas som att vi redan har den, för det har vi inte.

Självfallet ska vi fortsätta att på olika sätt driva – inte minst för att bilda opinion – de frågor där vi redan har en fastlagd linje, exempelvis vad gäller marknadsskolan. Men i många frågor har vi inte hunnit längre än till tämligen övergripande ståndpunkter. Som de svåra frågorna om vad som kan och bör göras mot de växande regionala obalanserna. Och den lika svåra frågan om boendesegregationen och dess följdeffekter; valanalysgruppen påpekade fullt korrekt att här krävs betydligt mer av konkretiseringar.

I ingetdera fallet handlar det om lösningar som kan diskuteras fram på en vecka.

Och det tror jag att väljarna begriper, om man tydligt förklarar att det är nödvändigt att jobba igenom frågorna innan man är beredd att lägga skarpa förslag. Det kan till och med vara en poäng med att förklara de svårigheter som finns – som att det kan finnas målkonflikter mellan två i sig angelägna åtgärder. Eller att en efterfrågad och behövlig åtgärd, som mer resurser till sjukvården, kräver en annan mindre efterfrågad, nämligen höjda skatter. En öppenhet på den punkten ger också möjligheten att ta upp och besvara ett antal invändningar om att detta visst inte krävs, och jag tror att det här finns en hel del myter i svang som behöver punkteras.

Opinionssiffrorna för regeringspartierna och deras underlag kan läsas som uttryck för en förtroendechock, gissningsvis både över brutna vallöften, handlingsförlamning inför inflationen och allmän politisk klantighet. Det är naturligtvis inte uteslutet att regeringen kan reparera skadorna under de tre åren till nästa val, men det är inte på något sätt givet. Det finns interna motsättningar, som tar ner handlingsförmågan, problemanalysen är på flera punkter felaktig och kommer inte att leda till rätt sorts åtgärder, och i några fall är åtgärderna direkt kontraproduktiva för sina syften. Att regeringen snabbt skulle kunna åstadkomma något som får siffrorna att vända redan i höst verkar osannolikt.

Vilket egentligen innebär att socialdemokratin fortfarande kommer att ha viss draghjälp av misstro mot regeringen. Det måste kompletteras med egen politik, men den behöver vara välunderbyggd för att vinna förtroende.

Det är värt att ta den tid som krävs för det – och knappast särskilt riskabelt.