Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Gå inte på M-kampanjen mot ekonomiskt svaga

Det är generellt svårt för personer utan gymnasieutbildning att få arbete. För kvinnor i patriarkala familjer och med svaga svenskkunskaper finns ännu fler svårigheter. Att ta bort flerbarnstillägget ändrar ingenting av detta. Foto: Frantisek Krejci.

Moderaterna har i flera decennier fört en aktiv kampanj mot vad de kallar ”bidrag”, varmed avses så gott som alla former av direkta transfereringar som fördelar om till ekonomiskt svagare gruppers fördel. Argumentet är att det försvagar arbetsviljan och får folk att välja att leva på andras bekostnad i stället för att anstränga sig att skaffa jobb och försörja sig själva.

Visst, alla system kan missbrukas, och alla system kan få negativa bieffekter. Det är ett skäl att vara noga med utformningen, och att alltid vara beredd att ompröva regler som visat sig fungera mindre väl för sitt syfte.

Men det är inte skäl att obesett köpa all kritik mot systemen! Än mindre att vara blind för de starka ideologiska och intressestyrda skäl som finns bakom de förment objektiva ekonomiska termerna. Det är hög tid att sätta emot, inte minst när socialdemokratiska statsråd börjat falla i fällan att förklara diverse samhällsproblem med för generösa transfereringar.

Låt oss börja med grundpremissen, att höga ”bidrag” gör folk ovilliga att arbeta, och att sänkningar alltså får ut fler i arbete. Om det stämde skulle långtidsarbetslösheten ha sjunkit stadigt sedan Alliansens tid.

I stället har den ökat. Att det beror på andra faktorer än ”bidragen” erkänner även Moderaterna. I M-KD-SD-alternativet till höstbudgeten står det att det finns ”ett gap mellan kompetensen hos långtidsarbetslösa och vad arbetsgivarna efterfrågade”. Och ”trots att antalet enklare jobb inom tjänstesektorn nu ökar snabbt” går de inte till de långtidsarbetslösa, eftersom ”många är inte rustade med tillräcklig utbildning eller andra kvalifikationer”.

Sedan hamnar M ändå i ett krav på sänkta arbetsgivaravgifter – dock utan att förklara varför arbetsgivare skulle anställa folk som inte kan göra jobbet.

Att ta bort flerbarnstillägget ändrar ingenting av detta.

Lösningen på problemet med otillräckliga kvalifikationer är förstås åtgärder som ökar dem. Det för över till den debatt om borttagande av flerbarnstillägget, som arbetsmarknadsministern dragit igång, med argumentet att de håller borta (utrikesfödda) kvinnor ur arbetslivet och försvårar integrationen. Ja, sysselsättningsgraden för kvinnor födda utanför Europa är klart lägre än för inrikesfödda. Men borde inte just arbetsmarknadsministern då komma med idéer om hur dessa kvinnors reala möjligheter att komma in på arbetsmarknaden ska kunna ökas? För svenskfödda kvinnor är siffran 6 procent.

Det är generellt svårt för personer utan gymnasieutbildning att få arbete. För kvinnor i patriarkala familjer och med svaga svenskkunskaper finns ännu fler svårigheter. Att ta bort flerbarnstillägget ändrar ingenting av detta. Det går dessutom inte att hävda att tillägget gör det olönsamt att arbeta. Tillägget är inte prövat mot inkomst, så varje krona i lön blir ett realt tillskott till hushållets ekonomi.

Och så har vi ju det där målet om god levnadsstandard för barnfamiljer, som riksdagen slagit fast. Flerbarnstillägget handlar om barnens villkor; barn i stora familjer ska inte ha påtagligt sämre villkor än barn i små. Det låter ju säga sig, som arbetsmarknadsministern gör, att ”man inte ska skaffa fler barn än man kan försörja”, men om nu föräldrarna ändå gör det, är det rimligt att straffa barnen för det?

Med tanke på att de allra flesta barnfamiljer INTE själva bär samtliga kostnader för sina barn – alltså barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård, tandvård etcetera – är det dessutom en litet farlig princip att slå fast. Det finns ett antal synnerligen goda skäl till att barns livsvillkor och framtidsmöjligheter inte ska vara beroende av föräldrarnas förvärvsinkomster. Inte minst gäller det för barn i låginkomstfamiljer, och alldeles särskilt – med tanke på dagens segregationsproblem – barn i lågt avlönade invandrarfamiljer.

Det är önskvärt att få ut fler icke-svenskfödda kvinnor i arbetslivet. Men sannolikheten för att allihop kommer att få vd-löner är liten. Så om de nu redan har, eller föder, fler än ett enda barn så behöver de barnen fortfarande det skydd som ligger i omfördelande politik, exempelvis barnbidragen. I den mån det uppstår en konflikt med sysselsättningsmålet som direkt beror av barnbidraget och inte något annat, så visst, då bör man pröva utformningen. Däremot ska man inte förneka de fördelningspolitiska behoven!

Men Eva Nordmarks uttalande visar hur även socialdemokratiskt tänkande kommit att snedvridas av det moderata misstänkliggörandet av all fördelningspolitik som stöttar ekonomiskt svaga grupper.

För om vi nu ska börja tala om vad folk ska betala för själva, så kan vi väl med större fördel fråga varför ska vi subventionera underhålls- och reparationskostnaderna för villor och andra småhus? Borde inte folk själva betala för slitaget på sina bostäder? Och hur är det med avdragen för tvätt och flyttkostnader och klippning av gräsmatta?