Annons:
Annons:

Anne-Marie Lindgren: Friskolekoncernerna har inga trollspön

Privata företag har inte några trollspön att svinga över vare sig kvalitet eller kostnader. Foto: OLLE SPORRONG/EXPRESSEN/TT

Friskolereformen – inklusive systemet med skolpeng – beslutades av riksdagen våren 1992, efter en proposition av den dåvarande Bildt-regeringen (bestående av moderater, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater).

Enligt riksdagsbeslutet och regeringspropositionen skulle ersättningen till de fristående skolorna vara 85 procent av kostnaden för de kommunala skolorna. Argumentet var att alla skolor visserligen ska ha likvärdiga villkor, men att det inte betyder att alla skolor ska ha samma stöd. Stödet ska avpassas efter de åtaganden skolan har.

Detta tyckte alltså en borgerlig regering, och en borgerlig riksdagsmajoritet, för 30 år sedan.

När nu en socialdemokratisk regering föreslår en återgång till principen om ersättning efter åtagande skriker alla borgerliga partier högt om orättvisor och hot allt vad fristående skolor heter.

Att skolpengssystemet sådant det ser ur i dag överkompenserar friskolorna, att denna överkompensation är skälet till att stora finansiella aktörer är så intresserade av friskolesektorn, att vinstsyftande företag självklart sorterar elever och inriktar sig på de mest lönsamma eleverna och med det driver på skolsegregationen – det är i dag ytterligt välbelagt i ett stort antal studier. Vill man ha en skola som ger alla elever likvärdiga möjlighet borde det vara en självklarhet att göra något åt de ekonomiska regler som motverkar det syftet.

Detta hör man dock inte mycket av från borgerligt håll. Det viktigaste för dem är uppenbarligen att skydda friskolesektorns vinstintressen.

Noteras kan att dagens friskolesektor över huvud taget avviker från de föreställningar om hur den skulle komma att se ut, som förs fram i Carl Bildts proposition. Vinstfrågan nämns över huvud taget inte i propositionen. Den uttrycker tidens romantiska föreställningar om privat verksamhet som (mycket) bättre och effektivare än offentlig, så att en öppning för privata företag i välfärdssektorn skulle leda till att kvaliteten skulle öka (och kostnaderna sjunka) rakt igenom systemen.

Det inträffade inte, eftersom privata företag inte har några trollspön att svinga över vare sig kvalitet eller kostnader. Friskolelobbyn brukar peka på den statistik som säger att friskolor har bättre genomsnittsresultat än de kommunala, men de siffrorna säger egentligen bara att friskolor har ett annat elevunderlag, med fler elever med starka sociala förutsättningar, och en tydlig tendens att sätta betyg i överkant.

Det där med elevunderlagets betydelse illustreras av en aktuell händelse i Nacka.

Innevarande läsår övertog friskolan Viktor Rydberg den tidigare kommunala Fisksätraskolan. Fisksätra är klassat som ”utsatt område” på polisens lista. Utbildningsnivån och genomsnittsinkomsterna är låga. I avtalet med kommunen ingick att hälften av eleverna skulle hämtas från Viktor Rydbergs egen kö och hälften från närområdet. Den lovvärda ambitionen var att på det sättet öka blandningen av elever med olika bakgrund.

Viktor Rydberg-skolorna hör till stockholmsregionens högstatusskolor, eller om man så vill den sociala elitens skolor. Dessa brukar inte vilja ge sig in i utsatta områden. Men Viktor Rydberg-skolorna drivs av en icke-vinstsyftande stiftelse och har tydligtvis litet andra drivkrafter än vinstsyftande koncerner.

Skolan i Fisksätra tycks ha lyckats med att få en blandad elevgrupp, där barn med både starkare och svagare sociala förutsättningar ingår. Men efter bara en termin skriver styrelsen till kommunen och vill ha ett högre så kallat tilläggsbelopp, alltså den extra resurs utöver skolpengen som baseras på socioekonomiska faktorer. Argumentet som anförs är att elevunderlaget är mycket krävande och att resurserna inte svarar mot behoven.

Det är alltså eleverna från närområdet som är de krävande, och det av samma skäl som de är det i andra utsatta områden: svaga kunskaper i svenska, många nyanlända med skiftande förkunskaper, svårigheter med föräldrakontakter, flera elever med beteendestörningar.

Det handlar om resurser, inte om ägarform.

Viktor Rydbergskolorna är, vad jag kan bedöma av andra rapporter, bra och välskötta skolor. Kanske trodde den moderatledda kommunledningen att stiftelsen hade det där trollspöet att svinga över den problemskola som kommunen själv inte klarat av att förbättra. Men friskolestyrelsen kunde snabbt konstatera att det är en sak att nå goda resultat med socialt och ekonomiskt gynnade elevgrupper, och en helt annan sak att göra det med i många avseenden missgynnade grupper. Där finns inga trollspön att svinga. Det handlar om resurser, inte om ägarform.

Det finns mycket starka skäl att se över systemet med dagens resurstilldelning, om man utgår från vad som är reala problem och inte från föreställningen om att det beror på ägarformer. Och med det utforma system som riktar sig mot problemen, och låter de lösningarna bestämma villkoren för intresserade privata företag.

Anne-Marie Lindgren