Anne-Marie Lindgren: Frågan är inte om utan vad vi måste skära ner på

Högavlönades privata konsumtionsutrymme behöver inte skyddas av fördelningspolitiken.

Den socialdemokratiskt ledda koalitionen i Stockholms stad och i Region Stockholm föreslår höjd kommunal- respektive regionskatt för nästa år. För Stockholms stad handlar det om en höjning med 24 öre per beskattningsbar hundralapp, för Region Stockholm om 30 öre.

Jag misstänker att fler kommuner och regioner kommer att följa efter. Kostnadsökningarna, betingade av sådant som höjda energipriser, höjda räntor och höjda livsmedelspriser, har varit betydande, och de ökningar av statsbidragen som regeringen påstår är ”historiskt höga” täcker bara en mindre del av detta.

Till saken hör dessutom att de flesta regioner, redan innan inflationen slog till, hade problem att klara sjukvårdens resursbehov.

Vilket betyder att valet för kommuner och regioner står mellan att höja det egna skatteuttaget, eller att skära i verksamheterna, eller båda delarna.

De vanliga självutnämnda rationaliseringsexperterna, med finansminister Elisabeth Svantesson i spetsen, menar att det är en felaktig beskrivning, resursproblemen kan lösas genom effektiviseringar i verksamheterna.

Tvärsäkerheten i rekommendationen motsvaras, dessvärre, inte av några som helst konkreta idéer om vad som kan skötas mer effektivt, eller om var de stora effektivitetsbristerna egentligen finns. Misstanken infinner sig onekligen att några sådana användbara förslag – alltså förslag som verkligen innebär smartare lösningar än dagens, inte bara den vanliga lösningen att färre anställda ska sköta samma uppgifter som tidigare, eller rent av fler ändå – helt enkelt inte finns.

De föreslagna skattehöjningarna i Stockholm är givetvis inte populära hos den borgerliga oppositionen. Inflation och stigande elpriser har ju kraftigt ökat hushållens kostnader och det har regeringen motverkat genom att sänka statliga skatter av olika slag, och då ska inte kommunerna motverka det genom att höja sina skatter, heter det.

Att inflation och stigande räntor betytt ökade utgifter för hushållen är obestridligt, att det för många betyder att man måste skära ner även på rätt nödvändiga utgifter är likaså oförnekligt. Det är precis lika obestridligt att inflation och stigande räntor betytt kraftigt ökade kostnader för kommuner och regioner. Som gör det svårt att klara den nivå på välfärdstjänsterna man har i dag (och som i många fall dessutom är otillräcklig).

Inflationen (och de räntehöjningar som gjorts för att bekämpa den) har helt enkelt gjort oss fattigare som land – pengarna räcker till mindre än vad det gjorde tidigare. Vilket i sin tur betyder att vi inte kan konsumera lika mycket som vi kunde tidigare. Så frågan är inte OM vi ska skära ner på något, frågan är VAD vi ska skära ner på. Privat konsumtion? Välfärdstjänsterna? Eller litet grand av båda?

Regeringens svar är, oavsett all retorik om att ”skydda välfärden”, att det är där vi ska skära mest. Det regeringen prioriterar är avgjort skyddet för de privata konsumtionsmöjligheterna. Eller för att vara mer precis, konsumtionsmöjligheterna för dem som har litet högre inkomster.

Det föreslagna nya jobbskatteavdraget ger mer i högre inkomstskikt, räknat i kronor – och det är, som bekant, med kronor som folk betalar sina räkningar. De lägsta inkomsttagarna, de som haft det allra svårast att klara prisstegringarna, får i kronor räknat inte mycket mer av regeringens politik för att kompensera för inflationen.

Socialdemokraterna i Stockholm prioriterar i stället välfärdstjänsterna – skolan, barn- och äldreomsorgen, sjukvården. Det betyder, oförnekligt, att det minskar utrymmet för privat konsumtion, eller kanske snarare att det tar bort det utrymme regeringens skattesänkningar kunde ha skapat.

Och ja, kommunalskatteökningar slår hårdast i de lägre inkomstskikten.

Men den höjda kommunal/regionskatten innebär samtidigt att viktiga välfärdstjänster bevaras, kanske rent av att vissa brister kan avhjälpas. Och det betyder allra mest i de lägre inkomstskikten.

Dels för att man där till skillnad från högavlönade inte har ekonomiska möjligheter att kompensera brister i välfärdstjänsterna på privat väg. Dels för att det är i låglönejobb som arbetsrelaterade hälsoproblem är vanligast, och för att det är i områden med låga genomsnittsinkomster som vi har skolorna med de största behoven av resurser för extra stödinsatser.

Det fördelningspolitiskt klokaste, om man på en gång vill skydda välfärdstjänsterna och de lägre inkomsttagarnas hushållsekonomi, skulle vara att öka statens bidrag till kommuner och regioner åtminstone så att det kompenserade inflationen, avstå från den typ av skattesänkningar som ger onödigt mycket till folk i inkomstskikt som ändå klarar sig bra, och rikta stödet till grupper i lägre inkomstskikt.

För det går, som sagt, inte att kompensera alla för alla kostnadsökningar. Vad som går att göra är att skydda det mest väsentliga. Dit hör den sociala välfärden och dit hör möjligheterna även i lägre inkomstskikt att klara mat och bostadskostnader.

Men dit hör inte högavlönades privata konsumtionsutrymme.