Anne-Marie Lindgren: Försvaret för demokratin borde vara överordnat

Människan är en samhällsvarelse; vi har alltifrån begynnelse levt i kollektiv, och omgivningen vi lever i formar våra individuella livsvillkor.

Vilket är det enkla grundläggande argumentet för demokratin; eftersom alla i ett land påverkas av hur de politiska besluten utformas, måste alla (vuxna) ha samma rätt och möjlighet att påverka dem.

Det kräver att alla (vuxna) har rätt att rösta i valen till de församlingar som tar de politiska besluten. Det kräver också att det finns olika alternativ – partier – att välja mellan. Det förutsätter rätt att organisera partier och intresseorganisationer för att argumentera för skilda åsikter och olika lösningar.

Och det, i sin tur, förutsätter yttrande- och åsiktsfrihet.

Individens livsvillkor beror av samhället runt omkring. Utbildning och sjukvård, bra barnomsorg medan man själv arbetar, trafiksystemet, bostadsmarknaden, distributionsnäten för el och vatten, alltsammans påverkar den enskildes liv. Och alltsammans kräver kollektiva lösningar. Ingen klarar det på egen hand.

Därför är det fel att se ”kollektivism” som motsats till ”individualism”. Demokratins syfte är att individen ska kunna styra över sitt eget liv, men den möjligheten förutsätter ett antal samhälleliga, kollektivistiska anordningar. Det är ingen slump att de nordiska länderna med sina väl utbyggda system för sådant som har avgörande betydelse för den enskildes livsvillkor, som utbildning, sjukvård och barn- och äldreomsorg, samtidigt klassificeras som de mest individualistiska länderna i världen. Kollektivismen, alltså de skattefinansierade, samhälleliga åtagandena verkar här helt enkelt frigörande, därför att de avskaffar de ekonomiska hinder som annars funnits i vägen för alldeles för många.

Kollektivism, regler för det gemensamma livet – inom familjen likaväl som staten – är något ofrånkomligt. Den centrala frågan är hur de reglerna ska bestämmas, och vilka som har rätt och möjlighet att påverka dem. Är det bara vissa grupper som får vara med, som det var före den allmänna rösträtten? Är det bara vissa åsikter som är tillåtna, och måste människors liv formas efter normer och regler som bestämts uppifrån, som i politiska eller religiösa diktaturer?

Eller ska alla landets vuxna medborgare ha rätten och möjligheten att påverka besluten, med rätt att forma och uttrycka sina egna åsikter och med respekt för andras rätt att göra detsamma?

Så enkel är demokratins grundfråga, och så formulerad är svaret självklart. Ändå är demokratin i dag mer hotad än på länge. Det gäller även i länder som setts som stabila demokratier; religiösa, politiska och nationalistiska rörelser, som vill sätta tvingande normer för människors liv och snäva in de ramar inom vilka samhället ska organiseras, växer i styrka.

Kollektivism, regler för det gemensamma livet – inom familjen likaväl som staten – är något ofrånkomligt. Den centrala frågan är hur de reglerna ska bestämmas, och vilka som har rätt och möjlighet att påverka dem.

Anne-Marie Lindgren

Tilltron till demokratin har uppenbart minskat. Den fråga som alla demokratins anhängare behöver ställa sig är vilka brister i samhället som förklarar det. För förtroendet för demokratin handlar inte bara om tilltro till dess principer, utan också av dess förmåga att omvandla dem i praktisk handling. Så att de samhälleliga åtaganden som är så avgörande för människors livsvillkor, fungerar rättvist och effektivt för alla, i alla delar av landet.

Demokratins handlingskraft har försvagats. Det brister i många samhällsfunktioner i dag: för litet resurser i äldreomsorgen, illa fungerande kollektivtrafik, köer i sjukvården, bostadsbrist, växande regionala klyftor.

En hel del av detta beror på att samhälleliga institutioner rustats ner, ibland som en följd av otillräckliga resurser, ibland beroende på svagare regelverk och minskad politisk styrning till förmån för marknadsmekanismer. Förändringarna har ofta nog motiverats med stelbentheter i äldre regelverk och en önskan om mer flexibilitet och valfrihet. Effekterna har förvisso blivit ökade friheter för vissa, starkare, grupper, men mindre friheter för andra. Med ökade klyftor och direkta orättvisor som följd.

Det har gett utrymme för partier, som utnyttjar det förklarliga missnöje som skapats men som inte respekterar demokratiska principer i sina lösningar. I grunden står de för en annan samhällsordning, där människor ska inordnas i en given, ideologiskt bestämd ram.

Det är oroande i sig självt. Det blir ännu mer oroande nu när andra partier valt att samarbeta med dem, i tron att de icke-demokratiska inslagen hos de nya rörelserna kan kontrolleras, samtidigt som de kan utnyttjas som allierade i de egna centrala frågorna.

Då har man inte förstått att de nya står för en förändring av samhällsordningen, inte bara för en förändrad politik på vissa konkreta punkter. Och att alla kompromisser på konkreta punkter, som samtidigt innebär att man ruckar på grundläggande demokratiska principer, är farliga.

I dag borde försvaret för demokratin vara ett överordnat mål, över den gamla blockpolitikens gränser. Även om det betyder kompromisser med egna tidigare uppfattningar.

Fast att en del åtgärder som minskat demokratins handlingsutrymme behöver tas tillbaka, det är ofrånkomligt…

Fotnot: Denna analys ingår i en serie där Anne-Marie Lindgren diskuterar hur klassisk socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys förhåller sig till dagens ekonomi och samhälle.