Anne-Marie Lindgren: Föreningsvanan en styrka i coronatider

Sverige har fått kritik i andra länder för att inte ta till tillräckligt kraftfulla åtgärder mot det nya coronaviruset. Inte minst kinesiska talesmän – för att nu inte tala om de vanliga ryska trollfabrikerna – har kommit med sarkastiska kommentarer.

Men ser man till WHO:s löpande statistik är utvecklingen i Sverige snarast lugnare än i länder där smittspridningen tog fart ungefär samtidigt, och som vid det här laget hunnit vidta ett antal drakoniska åtgärder. Som inte verkar ha fått den önskade effekten, eftersom de ständigt ökas på.

Vi vet ingenting om hur epidemin utvecklas framöver. Men det kan ändå vara värt att reflektera litet över frågan om frivillighet respektive tvångsåtgärder. Eller rättare sagt, varför frivilligheten, trots en del klagomål över strulande 40-talister och omdömeslösa afterski-festare, faktiskt verkar fungera i Sverige.

Sverige ses ibland som en ingenjörsnation; vi är på det hela taget inskolade i ett rationalistiskt snarare än emotionellt tankesystem. Ett uttryck för det är den uppskattning som i dag möter korthuggna och föga insmickrande sakkunniga, typ Anders Tegnell, Agnes Wold och Johan Giesecke, och som tidigare gjorde exempelvis Hans Rosling till folkhjälte.

Vi gillar folk som verkar veta vad de talar om, som håller sig till sak och ger raka och osentimentala besked om vad vi bör göra.

Och så gör vi som de säger.

Viljan att ta till sig fakta spelar roll – inklusive då det faktum som säger att det inte finns några enkla, snabba åtgärder som befriar oss från viruset, utan vi måste hantera det på andra, och långsammare, sätt. Accepterandet underlättas förmodligen om ett annat faktum sjunker in, nämligen att visserligen kommer många att bli smittade, men i normalfallet bara bli lindrigt sjuka. Farligheten, det vill säga dödligheten, är begränsad till vissa riskgrupper.

För rädslan för de egna överlevnadsmöjligheterna förklarar nog mycket av kraven på drastiska åtgärder för att ta bort det hotet. De som tagit till sig att hotet inte är så stort, och att det, i de fall det finns, inte är omöjligt att avvärja, kan resonera lugnare kring olika åtgärders ändamålsenlighet. Och helt rationellt komma fram till att det som behövs för att minska spridningen av smitta, det vill säga helt enkelt möten med andra människor, kan organiseras på flera olika sätt.

Där det egna beteendet spelar roll – och om man på vissa punkter, om än något inskränkande i förhållande till tidigare vanor, kan förändra det, så behövs inte de där drakoniska ingreppen man kanske efterlyste i början. Men som skulle ha varit ännu mera inskränkande…

Och då spelar kanske något annan in som också påstås var typiskt svenskt – nämligen vår fallenhet för att vara med i föreningar. Det där som kallas civilsamhället, förmågan att ta hand om saker tillsammans utan direktiv uppifrån, är tvärtemot vad som ibland påstås väl utvecklat i Sverige och det kan misstänkas ha att göra med just föreningslivet och den förmåga både att jobba ihop med andra och att organisera saker och ting som det har gett väldigt många av oss.

Jag tycker att det märks nu. Vi har ett överväldigande antal exempel på hur både existerande föreningar och nya nätverk sätter igång att hjälpa alla 70-plussare som ska hålla sig inne med att handla mat och uträtta ärenden. Röda Korset i Lindesberg syr ansiktsskydd åt ambulanspersonal. Studenter på KTH organiserar digital mattehjälp åt gymnasister som inte längre får gå till skolan.

Både kommuner och företag hittar kreativa sätt att hantera problem i näringslivet. Kalmar, till exempel, låter gymnasisterna hämta hem mat från lokala restauranger, när man nu stängt gymnasieskolorna och inte har några skolmåltider att betala. Och när Scania nu måste permittera folk för att komponenterna som köps från andra länder inte kommer fram, lånar man ut personal till Getinge, som behöver fler tekniker för att få fram alla nya respiratorer som sjukvården behöver.

Det finns fler exempel. Vart och av dem gör inte så mycket skillnad; sammantagna kan ändå effekterna verka dämpande och bromsande både för smittspridningen och nedgången på arbetsmarknaden. Som Stefan Löfven sa i sitt tal till nationen: Var och en har sitt ansvar.

Var och en påverkar bara en liten del av helheten – men hur helheten kommer att bli det avgörs, till syvende och sist, av hur många som tar sin del.

Det går inte att tvinga fram samhällsansvar och vilja att göra sin insats. Tvångsåtgärder kan verka handlingskraftiga i det korta perspektivet; i det längre är de oförenliga med demokratin.

Och därför är det så viktigt att åtgärderna för att kontrollera smittspridningen bärs upp av en faktisk förståelse och en faktisk beredskap att ta sin del av jobbet hos flertalet medborgare. Annars kommer de inte att fungera.

Visst, man kan instämma i att det politiska ledarskapet är viktigt. Men låt oss inte glömma den gamla sanningen. ”Härföraren ensam vinner icke slaget; de djupa leden vinna det åt honom”.

Det gäller även om krisbekämpning.

Bilden: Riksdagsledamoten Serkan Köse (S) lämnar en matkasse till Arne, en av Socialdemokraternas i Botkyrkas äldre medlemmar.