Anne-Marie Lindgren: För de flesta handlar inte deltid om ett val

Det finns många förklaringar till att de ekonomiska och sociala klyftorna vuxit i Sverige. Några handlar om politiska beslut med det uttalade syftet att faktiskt öka skillnaderna, som alliansregeringens försämringar av sjuk- och arbetslöshetsersättningarna. Alliansens alla olika skattesänkningar (och skattesubventioner) har haft samma effekt; syftet var förstås detsamma, även om det aldrig uttalades högt.

I andra fall är förklaringen snarare uteblivna politiska beslut. Som den bostadsbrist som tillåts fortsätta att växa utan några motåtgärder och de stadigt växande bostadspriser som är den självklara följden. Det betyder stadigt växande skillnader i bostadsstandard mellan dem som klarar att betala de höga priserna, och de som inte gör det.

Huruvida avsikten med friskolesystemet var att öka de sociala skillnaderna kan man i och för sig misstänka, men även om det inte var avsikten så har det blivit resultatet. 

Politiskt fattade beslut kan ändras, och länkas i en annan riktning. Men för allt vad som behövs av omläggningar av det som hör till själva fördelningspolitiken ska man inte glömma att det är i arbetslivet, och arbetslivets villkor, som klyftor skapas och vidmakthålls. Skola, bostadspolitik och omfördelande skatte- och välfärdspolitik kan förstärka eller motverka effekterna; uppenbart är att politiken inom alla dessa områden under senare decennier både breddat och fördjupat de klyftor arbetslivet skapar. Medan politiken under folkhemsåren minskade dem.

Dock, lika uppenbart är att arbetslivet i dag skapar stora klyftor – större för 30-40 år sedan. Med tillägget att politiska beslut har bidragit till det.

Det är i och för sig sant att huvudförklaringen till de ökade inkomstskillnaderna är ökade kapitalinkomster, inte skillnader i löneutveckling mellan olika grupper. 

Men det är också sant att de allra högsta löneinkomstskikten dragit ifrån och ökat gapet gentemot LO-yrkena. Det är också sant att lönen inte bara bestäms av avtalets bestämmelser om lönenivåer – utan också av arbetad tid. Genomsnittlig månadslön för en LO-kvinna med heltidsanställning 2022 var 27 100 kronor. Men den faktiska genomsnittslönen för samtliga LO-kvinnor låg på 23 780 kronor. 

Vilket alltså förklaras av att så många – oftast ofrivilligt – inte har heltidsjobb. Och, kan man tillägga, många som inte har det hamnar förstås långt under den här lägre genomsnittslönen.

Arbetstiden bestäms av anställningsform – fast anställning eller tillfällig, heltid, deltid, timtjänst. På denna osäkra arbetsmarknad, med inkomster som inte motsvarar heltidsanställning på helår, finns cirka 17 procent av arbetskraften.

Till dem ska läggas de som formellt är egenföretagare, men endast arbetar för en enda uppdragsgivare. Som utnyttjar reglerna för F-skattsedel till att smita från det egna arbetsgivaransvaret (och arbetsgivaravgifterna). 

Det behövs förvisso omläggningar, och det rejäla, i både bostadspolitik, skolpolitik och fördelningspolitiken rent allmänt för att minska klassklyftorna – för det är klassklyftor vi talar om. Men det räcker inte.

Anne-Marie Lindgren

För några är valet av deltid just ett val, för att få mer tid för exempelvis familj eller studier. För de flesta handlar det inte om val, bara om att det är den enda möjlighet arbetsmarknaden erbjuder. Att kategorin ”arbetslösa med tillfällig timanställning” ökat med rekordfart i år tyder på att fler kommer att ”erbjudas” dessa ”möjligheter”, så här i lågkonjunkturens tecken.

Denna osäkra arbetsmarknad handlar oftast inte ”bara” om lägre löner. Möjligheterna till inflytande över det egna jobbet är små, eller snarast obefintliga. Det finns få, om ens några, möjligheter till kompetensutveckling. Man saknar makt över den egna tiden; man måste ständigt vara beredd att rycka in när arbetsgivaren kallar. 

Och man kan oftast inte få ett eget hyreskontrakt – lika litet som man har möjlighet att kunna köpa en bostad. Båda delarna kräver fast jobb och hygglig lön. 

Det behövs förvisso omläggningar, och det rejäla, i både bostadspolitik, skolpolitik och fördelningspolitiken rent allmänt för att minska klassklyftorna – för det är klassklyftor vi talar om. Men det räcker inte.

Det är nödvändigt att också göra något åt grundorsakerna, och de finns i arbetslivet.

Vi måste, för det första, hitta vägar att stötta och stärka facklig organisering. Det är ingen slump att de största problemen med osäkra och dåliga anställningsvillkor finns i privata servicesektorn (typ restauranger, handel, städning), där samtidigt den fackliga organiseringen är lägst – bara 48 procent av arbetare i den sektorn är med i facket, mot 73 procent i industrin. 

För det andra måste ett antal politiska beslut, eller uteblivna beslut, som möjliggör dessa osäkerheter ändras. Exempelvis måste reglerna för F-skattsedel skärpas.

Och för det tredje ska politiken inriktas på åtgärder för att stötta framväxten av jobb med god lönebetalningsfömåga.

Dagen regeringspolitik, med generösa subventioner till lågavlönade tjänstejobb med osäkra villkor samtidigt med utebliven politik när det gäller ökade basinvesteringar, eller att stötta näringslivets olika projekt för grön omställning, eller för att underlätta nyindustrialisering i norr, är i alla avseenden absurd.