Anne-Marie Lindgren: Fler skattesubventioner bör ses över

Just nu pågår en remissrunda kring en promemoria från finansdepartementet, som föreslår att dagens lägre arbetsgivaravgift för ungdomar mellan 15 och 18 år ska höjas till samma nivå som för vuxna.

Det är ingen stor fråga. Bruttoeffekten – skillnaden mellan dagens lägre avgift och den fulla avgiften – beräknas till 1,25 miljarder, vilket i statsbudgetsammanhang är en bagatell (statsutgifterna för 2023, inklusive räntor på statsskulden, beräknades i höstens budgetproposition till 1252 miljarder). Men sett till bakgrundshistorien är både förslaget och motiveringen för det notabelt och nästan häpnadsväckande.

Motiveringen är kortfattad och snarast av skatteteknisk natur: ”skatteregler ska som utgångspunkt vara generella, med så få undantag som möjligt”. Resonemanget utvecklas inte närmare i promemorian, men har man arbetat med skattefrågor kan man dem ändå. Ju mer differentierat skattesystemet är, ju fler av undantag eller specialregler, desto större möjligheter öppnas för skattetrixande och skatteplanering.
Och legitimiteten i skattesystemet minskar, vartefter folk börjar fråga sig varför vissa aktiviteter, eller viss typ av konsumtion, eller vissa sorters inkomster, ska beskattas på ett helt annat sätt än andra aktiviteter, andra typer av konsumtion och andra slag av inkomster.

Generella regler, få undantag och likvärdig beskattning av olika inkomstslag – inklusive kapitalinkomster – var därför principerna för 1991 års stora skatteomläggning.

Sedan dess har det ena undantaget och den ena specialregeln efter den andra införts, av både S-märkta och borgerliga regeringar. För alliansregeringen var differentiering snarast en princip: pensioner och sociala ersättningar skulle beskattas hårdare än förvärvsinkomster. Kapitalinkomster beskattades allt mer olika, ofta inte alls, arbetsgivaravgifterna differentierades enligt ett antal olika kriterier, de lägre momssatserna tillämpades för fler produkter och tjänster, allt fler hushållstjänster subventionerades, och så vidare.

Och nu, helt plötsligt, skickar det moderatledda finansdepartementet ut en remiss som förordar mer generella regler och rent av avskaffandet av en särregel!

Visst, det gäller ett finansiellt sett obetydligt undantag, men om nu insikten kommit, och principen slagits fast, att generella skatteregler är det rimliga, kanske den kan tänkas bli tillämpad på fler håll? Om inte annat kan väl oppositionen börja tjata om det?

För det finna alltså ett antal undantagsregler, av betydligt större finansiell vikt, som skulle behöva ses över. Det som varit argumenten för de flesta av dem, nämligen förhoppningen att det skulle gynna sysselsättningen, har i mycket liten utsträckning visat sig stämma.

Historien om sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar är belysande.

Alliansregeringen lät 2007 sänka dem för ungdomar upp till 25, senare 26, år. Moderaterna och senare Timbro har gjort sitt bästa för att visa att det lett till ett stort antal nya ungdomsjobb, men mer seriösa beräkningar, som Riksrevisionen, konstaterar att den faktiska ökningen är blygsam – de flesta jobben i de åldersgrupperna skulle ha kommit till ändå. Kostnaden per nytt jobb blir med andra ord mycket hög, och pengarna skulle högst sannolikt kunnat användas mer effektivt.

Tilläggas kan dessutom att erfarenheterna är liknande vad gäller sänkningar av arbetsgivaravgifter som gjorts av andra skäl; effekterna är i de flesta fall små i förhållande till kostnaderna.

Så de sänkta ungdomsavgifterna avskaffades under regeringen Löfven (2016). Under pandemin infördes från och med januari 2021 en tillfällig sänkning för unga mellan 18 och 23 år, att upphöra efter mars månad 2023, ett beslut Tidö-regeringen uppenbart inte funnit skäl att ändra på. Nu är den alltså beredd att slopa även rabatten vad gäller unga mellan 15 och 18 år.

Det är helt tydligt en tillnyktring på gång vad gäller föreställningen om de välsignelsebringande sysselsättningseffekterna av sänkta arbetsgivaravgifter. Och det är bara att hoppas att den kan sprida sig och leda till en omprövning av fler skattesubventioner, som inte gett de effekter som var argumentet för att de infördes.

Rutavdragen, exempelvis. Idén var att invandrarkvinnor med låg utbildning skulle få jobb inom hushållssektorn. Och jo, andelen med invandrarbakgrund är högre än genomsnittet för arbetsmarknaden, men inte nödvändigtvis för den sorts invandrade personer man tänkte sig. Rutsektorn har nämligen blivit en arbetsmarknad för kvinnor från andra EU-länder, främst Polen och Baltikum – och, dessvärre, också en marknad för oseriösa aktörer, som tar hit folk mer eller mindre på slavkontrakt, eller hårdutnyttjar personer som vistas i Sverige illegalt.

Det finns numera tämligen stora belopp att hämta hem genom en skärpning av reglerna för rut- och rotavdragen, och med det också göra skattesystemet mer rättvist. Pengar som skulle göra mer nytta om de användes för, exempelvis, arbetsmarknadsutbildning för bristyrken.

Eller för att öka resurserna inom äldreomsorgen.