Anne-Marie Lindgren: Finanspolitiska rådet lyfter ekonomiska ojämlikheten

Finanspolitiska rådet bedömer i en så kallad specialrapport att ”den sammanlagda ekonomiska ojämlikheten i Sverige har ökat mer än vad som syns i den officiella statistiken”.

Finanspolitiska rådet består av idel forskarutbildade nationalekonomer och har, bland annat, ett regeringsuppdrag att bidra till ”ökad samhällelig diskussion om viktiga ekonomisk-politiska frågor”. 

Och har alltså uppenbart bedömt den ekonomiska ojämlikheten som en sådan viktig fråga. Det är en intressant notering i sig själv. Man kan till och med undra om det inte också är en viss markering mot den regering som uppenbart inte tycker att fördelningsfrågorna är särskilt intressanta. 

En del i texten tyder på det.

Rådet konstaterar att inkomstfördelningen blivit klart mer ojämlik, men att det beror på ökande skillnader i kapitalinkomster, inte löneinkomster. Och kapitalinkomsterna är koncentrerade till de högre löneskikten. Vilket naturligtvis inte är konstigt – ju högre lön från förvärvsarbete, desto större utrymme att skaffa sådana tillgångar som ger kapitalinkomster.

Det är den ena av förklaringarna till den ökande ekonomiska ojämlikheten. Den andra är att de offentliga systemen – som sjuk- och arbetslöshetsersättning – inte är lika utjämnande som förr. 

Det kan förtydligas med att det som inkomststatistiken visar, nämligen att den lägsta tiondelen inkomsttagare tydligt har halkat efter, beror på att den tiondelen till stor del handlar om personer med sjuk- och arbetslöshetsersättning. 

Kapitalinkomsternas ökning framgår redan av officiell statistik, men – som rådet påpekar – den statistiken är långt ifrån heltäckande. Det finns, exempelvis, inte längre någon förmögenhetsstatistik värd namnet. Rådet konstaterar, ampert, att ”bristerna i statistiken (…) är ett betydande problem”.

I en debattartikel i DN (21/2) instämmer rådet i kraven från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden på bättre statistik över hushållens tillgångar och skulder: ”att medvetet undanhålla fakta kan inte vara en bra strategi om man vill bygga en stark demokrati”.

Det är det på sitt sätt mest intressanta med rådets rapport – det bredare samhällsperspektiv den lägger  på ekonomins sätt att fungera. Det speglar i sin tur tydligt den omsvängning som sedan flera år pågår i internationell ekonomisk debatt och nu på åtskilliga håll syns också i Sverige.

Stora löneskillnader, exempelvis, sågs tidigare som något positivt för tillväxten. I dag anses de snarast skada tillväxten. Ett skäl är att många låglönejobb innebär sämre utnyttjande av arbetskraften och med det lägre produktivitet. Men ett annat skäl, som rapporten lyfter, är att ”en alltför hög grad av ekonomisk ojämlikhet har en destruktiv inverkan på flera samhällsområden”. Barn ges helt olika startförutsättningar för vuxenlivet. Den sociala tilliten kan minska om samhället upplevs som orättvist, och oförståelsen – och misstänksamheten – mellan olika grupper växer.

En viktig fråga som rådet lyfter här är hur intresset för – och möjligheterna att påverka – politiken påverkas. Att valdeltagande är mycket lågt i socialt utsatta områden, och mycket högt i de socialt sett starkaste områdena, det vet vi redan. Men politisk aktivitet – och över huvud taget samhällsengagemang – handlar ju om mer än att gå och rösta vart fjärde år. Och det handlar i sin tur också om vilka förutsättningar som samhälleliga institutioner i praktiken erbjuder. 

En stor ojämlikhet kan i längden innebära att vissa, ekonomiskt starka, grupper tar greppet om den politiska processen medan andra helt tappar tilltron till den.

Anne-Marie Lindgren

Som till exempel tillgången till (begriplig) och saklig information. Eller möjligheterna att organisera möten och bilda opinion, för idéer, för stora nationella angelägenheter eller för konkreta lokala samhällsproblem. 

Och här bränner det till. En stor ojämlikhet kan i längden innebära att vissa, ekonomiskt starka, grupper tar greppet om den politiska processen medan andra helt tappar tilltron till den. Här skriver Finanspolitisk rådet att då är demokratin i fara. 

I den nyssnämnda debattartikeln formulerar de tydligt frågan hur möjligheterna att omsätta stora förmögenheter i politiskt inflytande ska kunna begränsas. Med konstaterandet att ”regler för lobbyism, partistöd, medier och public service tillhör det som måste diskuteras”. 

Man undgår inte de oroväckande, underliggande, kopplingarna till dagsläget.

Lobbyism, det är organiserad påverkan på politiska organ i indirekt och icke-offentliga former. Och det är något som kräver kapital.

Det har just inte märkts något intresse från regeringshåll för att begränsa de möjligheterna.

Partistöd och public service, det är sådant som stöder icke-kapitalstarka gruppers möjligheter till politiskt kunnande och politiskt deltagande. Folkbildningen ska förstås också läggas till.

Här handlar regeringspolitiken om idel begränsningar.

Oroväckande är bara förnamnet. Inte minst när man vet att den statsvetenskapliga forskningen allt mer börjat notera att den urholkning av demokratin, som  dag pågår i många länder, följer just det mönstret. 

Vaksamhet är nödvändig, för att återigen citera Finanspolitiska rådet.