Anne-Marie Lindgren: ”Fett” missförstånd av Pehrson

Alla känner till den där leken med två bilder som ser ut att vara exakt lika, men som skiljer sig åt i flera detaljer, och där man hitta skillnaderna. ”Finn fem fel” är ofta rubriken.

Den är vad jag kommer att tänka på när jag ser arbetsmarknadsminister Pehrsons Twitter om att det är för ”fett” att vara arbetslös, liksom när jag läser hans inlägg i Expressen om regeringens tilltänkta politik mot arbetslösheten.

För det är minst fem fel i den bild han ger av arbetslösheten, jämfört med verkligheten. Och det handlar sannerligen inte om detaljer.

I Pehrsons texter förklaras arbetslöshet främst av arbetslösas ovilja att skaffa sig jobb. Med förklaringen, som sagt, att ”bidragen” gör det möjligt att leva alldeles för gott (”fett”) på dem.

Hur ”fett” det är att leva på en dagersättning på 223 kronor, som betalas för fem dagar i veckan, det kan nog diskuteras. Det är alltså vad en långtidsarbetslös, som inte uppfyller villkoren för a-kassa, kan få.

Redan där finns det första felet. Det är sannerligen inte ”fett” att leva på de ersättningar arbetslösa är berättigade till i dag – det har alliansregeringens alla försämringar sett till. Och om de alltså inte fått den avsedda effekten, alltså sjunkande arbetslöshet (vilket Pehrson ju indirekt erkänner), så borde en någotsånär tänkande person börja fundera på om det kanske är något annat som förklarar arbetslösheten.

Vilket det mycket riktigt är. Där är det andra felet.

Det finns, egentligen, tre sorters orsaker. Först har vi omställningsarbetslösheten, den mellan två jobb – för att ett företag lagts ner, en tidsbegränsad anställning upphört, en myndighet dragit ner på personal. Den är inget problem, allra minst statsfinansiellt, den är ett normalt inslag på en arbetsmarknad som alltid är rörlig, och i de flesta fall är den kortvarig.

Så har vi konjunkturarbetslösheten. Som alltså beror på en allmän ekonomisk nedgång där många förlorar sina jobb och där det finns för få nya att ersätta dem med. Att skylla den sorten på ovilja hos de drabbade att skaffa nytt jobb är lika förolämpande som det är okunnigt. Och tror man att det blir flera sådana nya jobb för att man sänker ersättningarna till de arbetslösa är man direkt korkad. Tvärtom dämpar rimliga ersättningar fallet i sysselsättning, eftersom de bidrar till att hålla uppe konsumentefterfrågan.

Just nu går vi uppenbart mot ökad konjunkturell arbetslöshet – det förutspår regeringen själv i vårändringsbudgeten. Tror man att det botas med en ”bidragsreform” är man i otakt med den verklighet man själv beskriver.

Den tredje sortens arbetslöshet kallas strukturell. Och handlar om att arbetsmarknaden ser ut på ett visst sätt, och de mer långvarigt arbetslösa på ett annat. De kvalifikationer de har passar inte ihop med vad arbetsgivarna efterfrågar. De saknar gymnasieutbildning, de har dåliga svenskkunskaper, de är 55+, har hälsoproblem eller funktionsnedsättningar.

Den arbetslösheten har vi haft ganska länge nu. Och den botas, som sagt, inte med försämrade ersättningar. Om det hade hjälpt, hade vi inte haft någon långvarig arbetslöshet.

I sin tweet tycker Pehrson det är ”helt sjukt” att tåg ställs in på rund av brist på lokförare samtidigt som vi har hög arbetslöshet. Med den underförstådda slutsatsen att de arbetslösa skulle kunna köra tågen.

Det skulle de inte. Lokförarutbildningen är på 44 veckor, kräver genomgånget gymnasium med godkända betyg i svenska, matematik och engelska, samt klartecken på ett antal medicinska och psykologiska tester.

Redan kravet på gymnasium slår ut en stor del av dagens långtidsarbetslösa, testkraven en del andra. Även bortsett från att det finns ett begränsat antal platser att söka…

Det tredje felet, alltså, är att Pehrson – liksom många i borgerligheten – kraftigt undervärderar de krav som i dag ställs inom LO-yrkena. Det är få jobb där det bara är att kliva in, oberoende av tidigare kunskaper, och sätta igång att göra dem.

Det andra och det tredje felet skapar tillsammans det fjärde, nämligen att strukturella frågor – arbetslivets kompetenskrav – görs om till individuella, i det här fallet individens vilja att söka jobb. Som leder till lösningar som inte fungerar, eftersom de är felriktade.

Och så det femte felet: föraktet, okänsligheten, för de människor det handlar om – människor som har faktiska svårigheter att kämpa med, människor med mycket litet makt över det egna livet. Som av arbetsmarknadsministern alltså får höra att de är lata, utan ambitioner, och en belastning på skattebetalarna.

Liberalerna försvarar sin medverkan i regeringen med att de bildar en viktig motvikt till högerpartierna. Deras valanalys är strösslad med hänvisningar till liberala värden och betydelsen av den liberala politik de kommer att möjliggöra.

Så litet undrar man ju varför den alltså tydligen mycket liberale arbetsmarknadsministern Johan Pehrson ansluter sig till det gamla högerföraktet, med rötter långt ner i 1800-talet, för människor i utsatta lägen.