Anne-Marie Lindgren: Ett problem är att åsikter har fått ersätta insikter

Ulf Kristersson (M) tycker att det tar för lång tid med åtgärder mot gängkriminaliteten; visst är Sverige utredningarnas förlovade land, men ibland måste man kunna agera snabbt.

Man kan, på ett sätt, instämma i undran över varför somligt tycks ta så lång tid att göra något åt, trots att problemen visat sig för flera år sedan. Det alldeles för låga bostadsbyggandet, till exempel, med alla de sociala problem det skapar, är ett sedan länge väl känt problem. Välkänt sedan länge är också det eftersatta underhållet av järnvägen, som nu nästan varenda vecka resulterar i långa stopp i trafiken här eller där i landet.

Litet görs det väl, men det som görs verkar knappt ens räcka för att hejda försämringen.

Och jo, att det i fattiga förorter med negativa siffror över sådant som skolresultat, ohälsotal och arbetslöshet finns, och funnits, en grogrund för andra negativa sociala effekter, både som våldsbejakande kriminalitet och våldsbejakande radikalisering, är ingenting nytt. Utvecklingen har synts länge, både i statistik och forskningsstudier.

Utan att det gjorts så mycket, åtminstone inte på övergripande politisk nivå.

Men om det är sant att politiska åtgärder uteblivit mot problem som är både kända och utredda, så gäller också motsatsen. Nämligen att antal stora och genomgripande beslut snabbkörts genom riksdagen helt utan utredningsunderlag och utan några som helst konsekvensanalyser.

”Moderaterna startade den utvecklingen, när de 1991–92 släppte fram alla sorters privata företag, även vinstdrivande, inom välfärdssektorn. Utan något utredningsunderlag, bara på grund av de egna idéerna om privata företags allmänna överlägsenhet över offentlig verksamhet.”

Moderaterna startade den utvecklingen, när de 1991–92 släppte fram alla sorters privata företag, även vinstdrivande, inom välfärdssektorn. Utan något utredningsunderlag, bara på grund av de egna idéerna om privata företags allmänna överlägsenhet över offentlig verksamhet.

Idéer som inte stämde med verkligheten…

Sedan traskade de på i samma hjulspår. Det senaste exemplet är förra årets servettskiss till statsbudget, med bland annat kraftiga neddragningar av anslagen till Arbetsförmedlingen – som dessutom i rasande takt ska privatiseras, utan något som helt utredningsunderlag, utan några konsekvensanalyser och trots hård kritik från folk som vet något om hur arbetsmarknaden fungerar.

Bara den senaste tiden har arbetsgivarorganisationer protesterat mot den resulterande neddragningen av den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Arbetsförmedlingens förra generaldirektör har påmint om alla problem man redan haft med privata aktörer. Saco-förbundet SSR konstaterar att konjunkturen nu viker och att det behövs fler utbildningsinsatser och fler subventionerade anställningar – inte färre, vilket dessvärre är följden av servettskissen.

Vi har, med andra ord, en samhällsapparat och en offentlig sektor där funktionerna brister. Ibland beror det på uteblivna politiska beslut, trots att det finns kunskapsunderlag för att fatta dem. Ibland beror det på att politiska beslut tagits utan det nödvändiga kunskapsunderlaget.

Det kan låta som två helt olika fenomen, men i grunden handlar det nog om samma sak, det som ibland uttrycks som att åsikter har fått ersätta insikter. Man vill inte så gärna ta i fakta som visar hur saker och ting är, när de strider mot de egna uppfattningarna om hur saker och ting borde vara.

Ibland leder det till att man blundar för otrevliga fakta som finns framme, och ibland att man inte bryr sig om att ta fram fakta. Resultatet blir problem, i båda fallen.

Fenomenet finns både till vänster och höger i politiken.

Vänstern – och dit räknar jag socialdemokratin – har varit ovillig att lyfta frågorna kring kriminaliteten i de utsatta förorterna, dels av en rädsla för att bygga på fördomar och främlingsfientlighet, dels för att krav på ökade polisära och rättsliga åtgärder förknippas med högerpolitik. Högern omvänt är tämligen ointresserad av de sociala faktorerna bakom gängkriminaliteten; den debatten tycks betraktas som vänsterflum.

Om vi så flyttar oss till andra samhällssektorer så är hela borgerligheten totalt faktaresistent när det gäller privatiseringarnas negativa sidor; för att slippa ta itu med dem har de till och med förbjudit socialdemokratin att driva frågan i regeringsställning. Oförmågan att ta till sig den dominerande orsaken till långvarig arbetslöshet (=otillräcklig utbildning) är ett annat exempel.

”Hur den här avintellektualiseringen av den politiska debatten uppstått kan man ju fundera över.”

Hur den här avintellektualiseringen av den politiska debatten uppstått kan man ju fundera över. Möjligen spelar postmodernismen, med dess förnekande av att det alls finns fakta, en viss roll; om fakta bara är påhitt kan man ju lugnt nöja sig med åsikter och ”upplevelser”.

En annan faktor kan nog vara marknadsliberalismen, som gett ett antal starka ekonomiska grupper ett akademiskt alibi för att driva just sina intressen i politiken. Och intressen, kan man notera, brukar vara faktaresistenta…

Hur som, det vi faktiskt skulle behöva i dag är ”fler vuxna i rummet”. Som håller huvudet kallt, skärskådar problemet ur flera olika vinklar och kollar av vad som finns av faktiska kunskaper och erfarenheter och rent av vågar tänka om, eller bredda sitt tänkande, innan man går till beslut.